Når folk leser tekst med kuken

I artikkelen Rockvärldens coolaste kvinna – tom och bortskämd i Svenska Dagbladet skriver spaltisten Andres Lokko om bands klassetilhørighet i USA og Europa som en kort innledning til en merkelig nedrakking av musikeren Kim Gordon.

Kim Gordon spilte i Sonic Youth og kom med selvbiografien «Girl in a band» i 2015. Hun var gift med Thurston Moore som også spilte i bandet.

Sonic Youth splittrades 2012 när ”rockens coolaste par” gick skilda vägar efter att Moore lämnat Gordon för – vad hon beskriver som – en manipulativ groupie, skriver Lokko.

Jag blev också glad av ”Girl in a band”,
kastade mig över den när den publicerades
och utgjorde en del av hyllningskören.

Men så sa kjæresten «meh»

Min flickvän läste den och slog igen den med ett meh! Hon drabbades av en enorm avsmak för Kim Gordon. Sångerskan och författaren Tracey Thorn skrev en vuxen reflektion i The Spectator som även den fnyste över Gordons attityd och antifeministiska utsvävningar.

Men Tracey Thorn fnyser ikke over antifeministiske utsvävningar. Hun kritiserer Kim Gordon for nostalgi ved opplevelsen av gentrifisering, og ukulhet i hvordan hun gir rå detaljer fra et brudd som fortsatt er nytt. Det siste kan jeg være enig i. Bynostalgi er så vanlig at jeg som oftest lar det fare, ikke noe å bedømme en hel bok av et slikt kort avsnitt.

Hva meh-et kjæresten om egentlig?

Hun ble åpenbart rammet av en uartikulert avsmak, Andres Lokko lener kjærestens meh mot Tracey Thorns tekst: for hennes attityd og antifeminisme.

Så jag läste om den. Med nya glasögon.

Nå leser han den åpenbart gjennom meh-et. Det er forståelig, men man bør aldri ha bare ett par briller på.

Kim Gordon är 64 år gammal. Cool är allt hon har, det är till och med allt hon är.

Jævla frekt

Nå ser Andres et tomt skall hos Kim. Livet är en trevlig räkmacka när pappa Gordon är professor på UCLA.

At livet er som et rekesmørbrød fordi far er professor er en analyse like god som å sitte i sofa og si meh, eller bruke andres meh som tomt argument i egen spalte i stor dagsavis.

Andres Lokko har en privilegert posisjon for egne utsagn selv: Stappa med smørbrød, toppa med reker skriver han en tekst så tom at hvis jeg skulle forsøke noe liknende selv ville jeg sagt at han satt i sofaen ved siden av en langt yngre kjæreste og skummet Kim Gordons tekst med meh-ets mistenksomhet og sin aldrende kuks lengsel.

I boka..

..vrenger Kim Gordon sinne og sårhet langt utenfor sin cool. Det er ikke å spise rekesmørbrød. Det gjør heller ikke den som vokser opp med en bror som er psykotisk og schizofren, en situasjon foreldrene ikke er ajour med. Det er hun som overtar ansvaret for bror Keller som voksen.

Kim Gordon sluttet på college mot foreldrenes vilje, og jobbet på indisk restaurant for å betale kunstskole. Hun kom til New York uten penger og overnattet hos tilfeldige venner. At det i etterkant høres kult ut å bo i Fulton street så langt ned på Manhattan at gatene ikke har fått tallnavn, og at en av dem hun bodde hos var den ett år yngre Cindy Sherman er som det er. Hun ble voksen i en by med større rekkevidde enn både Oslo og Andres Lokkos Stockholm.

Slik tolker han bokas suksess, nå:

Boka har under tiden lyckats bli en inredningsdetalj, en accessoar. Den var en ägodel som visade att man var modern. Och ganska tuff. Kim Gordons bok låg i stället noggrant utplacerad som kultur-stilleben i svalt hippa klädbutiker. ”Girl in a band” är en av samtidens stora Instagram-böcker.

Så hvordan kunne det ha seg, når inga grafer visade att intresset för obskyr frijazz och besvärlig ”no wave” hade gått genom taket.

Dette kjenner selvsagt Andres Lokko til. Blir man kjent vokser ens image langt utover verket, og imaget kan ha sin egen funksjon, som eget verk.

Han er selv inne på det når han skriver: Tuffast av dem var basisten Kim Gordon, kanske rockvärldens coolaste kvinna och därför också föremål för stark identifikation och inspiration.

Jeg ble selv pumpet av ekstra energi da jeg så Kim Gordon og støyprosjektet hennes på Yoko Onos Meltdown i London i 2013. Jeg begynte å følge henne på Instagram, der oppdaget jeg at boka skulle komme, jeg leste den og var begeistret.

Hun reflekterer over å være kvinne i kunstmiljø, i band, Kathleen Hanna, sitt eget familieliv, forholdet til mannen som bryter sammen, foreldrenes coctail-hours i California, faren som var sosiolog, moren som var homemaker, storebroren Kellers mentale sykdom som preger oppveksten hennes. Hun reflekterer over eget liv.

Jeg liker måten hun er åpen på, liker for eksempel hvordan hun enkelt tegner et bilde av hvordan man kan være selvbevisst, eller kjenne seg sexy, og at dette ikke trenger å henge sammen med at man er kvinne.

Kim Gordon problematiserer kjønnete forventninger til å lage musikk, hun beskriver det rommet hun lager for seg på scenen, friheten som fins i en maske. Andres Lokko kunne selv reflektert over denne maskenfreiheit og sitt eget kukblikk som gjør at han nå devaluerer alt han ser Kim Gordon gjøre. Han referer til en annen skribent som mener Sofia Coppola har et konservativt filmblikk og får det til å smitte over på Kim Gordon, fordi Gordon og Coppola arbeider sammen om et klesprosjekt.

Emneknaggen #girlinaband har 5 588 innlegg, ikke det jeg ville kalle en av samtidens store Instagram-bøker.
Patti Smiths #justkids har 64 967

Sånn ser Andres Lokko for seg boka, lagt ut på benken i stua, for at en tilfeldig gjest skal forstå.