fr.ukeblad: Doris Lessing

Vi sitter i hennes vardagsrum en trappa upp i huset i West Hampstead. Gatan heter Gondar Gardens, Gondar var en kejsarstad i Abessinien, undervisar hon.


Vis større kart

Rummet är stökigt men ombonat; äkta mattor ovanpå den heltäckande, orientaliska tygsjok på väggarna, en afrikansk mask, reproduktioner av Bruegel och Vermeer, nedsuttna möbler, böcker i högar, en törstig julstjärna, tomma Coca-Cola-flaskor.

I en av högarna hittar hon sin Nobelplakett
- jag tyckte jag lade den här någonstans.

Jeg har skrevet om at det ikke kjendisstoff jeg er uinteressert i, det spørs hvem det er vi er hjemme hos. Dagens Nyheter er hjemme hos Doris Lessing, det er jeg interessert i. Her er forøvrig resten av intervjuet med mye ikke-ukebladaktig stoff også.

När Nobelbanketten pågick som bäst i Stadshuset den 10 december i fjol låg litteraturpristagaren Doris Lessing orörlig hemma i soffan och tänkte på allt roligt hon gick miste om. Det var ryggen som hade kapsejsat, hon kom inte ur fläcken. Sedan dess har hon haft hjärtbesvär också. Sjukhusbesök och medicinering hör nu till vardagen, och så lär det förbli.

- Jag får ett blodförtunnande medel, warfarin, som de brukar döda råttor med. Men jag hänger fortfarande med! säger den 88-åriga Doris Lessing.

Lycklig (happy) är hon inte över priset, det är ett för starkt ord,
men självklart är hon nöjd (pleased). Konstnärligt sett finns det andra priser som är väl så intressanta, påpekar hon, och räknar upp en hel rad som hon också har fått, men Nobelpriset är tveklöst det mest ansedda.

Det låter inte som om hon tänker behålla pengarna,
10 miljoner svenska kronor.

- Jag behöver dem inte, men det finns det många andra som gör.
De sitter på ett konto och förräntar sig. Jag behöver en bankman som kan hjälpa mig.

För tio år sedan intervjuade jag Doris Lessing i samma rum och samma soffa (fast den har fått nytt tyg). Då talade hon om åldrandet, och hur hemskt det är när energin läcker ur en och man inte orkar göra någonting. Sedan dess har hon skrivit uppemot tio böcker - hur går det ihop?

- Åh, tre av dem kunde man vara utan, ingen skulle sakna dem om de försvann! Fast jag säger inte vilka.

När Nobelfestligheterna i Stockholm var över kom Doris Lessings dotter Jean och hennes döttrar till London och berättade om allt de upplevt och visade bilder. Pristagaren själv tycker att det är tråkigt att hon inte fick tillfälle att använda sin nya Nobelklänning.

- Min italienska förläggare, som är en både rik och generös människa, lät sy upp två aftonklänningar i sammet åt mig. En plommonfärgad, som jag hade när jag fick plaketten här i London. Men den svarta, den är något alldeles extra och den skulle jag ha haft i Stockholm. Nu kan jag inte föreställa mig när jag skulle kunna använda den. Jag kommer ju aldrig ut.



Trots att Doris Lessings hälsa är skral är det hon som har hand om sonen Peter och inte tvärtom. När Peters sjukgymnast kommer behöver de vardagsrummet, och vi flyttar ut i köket. Där är otroligt överlastat, och frågan om hon inte har någon hemhjälp anmäler sig automatiskt. Jodå, det finns en kvinna som handlar. Och en trädgårdsmästare.

Se denne fint redigerte bildereportasjen,
bl.a av Doris Lessings kjøkken

Oppdatert: Det viste seg at VG og jeg leste samme artikkel, jeg fokuserte på tørr julestjerne og annet rot, VG så litt anderledes på det.. (men VG må skjerpe seg og lenke til DNs artikkel).