Hvem kan dette være?

Hvis man bare legger seg litt unna leia så merkes ikke turistene på en sånn måte at man ikke kan se det vanlige livet som foregår,
i Venezia som andre steder.

Jeg så et oppslag på et gatehjørne med fotografi av en gammel mann. Han var død og nå sto det lapp til naboene i kvartalet om det og om når begravelsen skulle være. Jeg forestilte meg at han hadde brukt den samme ostebutikken rundt kvartalet i årevis.

Men noen tilreisende så vi. Broren min tok bilde av dette paret
som suste på Grand Canal i motorbåt med livvakter. Hvem er det?
Han ser ut som en russisk pengemann med tupé syns jeg, han ser ut som han eier et fotballag og tvinger laget til å kalle banen med firmanavnet hans. Hun ser ut som en som er sjefen for et galleri? Den italienske jeg spurte sa at de ikke var italienske.

Husmortips 3

Når man er ferdig med å grille maten sin kan man bruke restvarmen til å f.eks koke poteter til neste dag. Hvis man vil lage en potetsalat etter jobb. Eller for min del sellerirot som jeg har most til i morra. Jeg satte rota til kok mens jeg venta på at grillen skulle bli klar til kjøttet i sted, litt før og resten etter selve grillinga altså.

Denne utrolig nyttige holdningen fikk stagget det problemet jeg pleier å ha med å ville legge på kjøttet før man skal, alltid vil jeg det. Og så kjentes det fint å kunne bruke varmen til noe etterpå,
i den perioden da man gjerne sier: Det er jo nå vi skulle lagt på kjøttet, se hvor rød og fin køla er.

Flere helt seriøse husmortips, man kan ikke bare rive ned:
Husmortips 1: Å strø mel på enkel måte
Husmortips 2: Å aldri gå tom for alkohol

Feministen Gurley Brown, ugravid

javisst, hun også, selv med sitt ønske om en konkav mage, den gamle Cosmopolitanredaktøren. Så tidlig som i 1962 oppmuntret Helen Gurley Brown i Sex and the Single Girl kvinner til å ta for seg av sex, ugifte også, med gifte menn også. Og tjene egne penger og forsåvidt å ta for seg av menns penger også, ettersom de tjener mer enn kvinner. Hun hadde ingen interesse av moderskapet.

Nå har hun fått sin biografi Bad Girls Go Everywhere av Jennifer Scanlon på Oxford University Press. Boka tar Helen Gurley Brown alvorlig som feminist skriver Merete Mazzarella i Svenska Dagbladet.



I konservativa kvinnors ögon var hon naturligtvis skandalös därför att hon predikade fri kärlek – också i form av förhållanden med gifta män – men för andra vågens feminister var hon inte mindre problematisk. Här gällde invändningarna att hon uppmuntrade till individualism (andra vågens feminism var ju i hög grad en kollektiv rörelse), till konsumtion och till behagsjuka i förhållande till männen. Men allra mest förkastligt var det budskap som hon själv betraktade som självklart feministiskt, nämligen att eftersom män tjänar mer pengar än kvinnor är det helt i sin ordning att kvinnor manipulerar och utnyttjar män: män ska inte bara betala för alla middagar och andra gemensamma nöjen, de ska också ge kvinnorna väl tilltagna gåvor, smycken, varför inte också en aktieportfölj.

Og, skriver Merete Mazzarella

Brown tog för givet att hennes läsare en vacker dag skulle träffa Den rätte. Mer radikala hållningar skildras i avhandling från Tema Genus i Linköping, Anna Adenijis Inte den typ som gifter sig? Feministiska samtal om äktenskapsmotstånd

Det är ett spännande arbete dels genom det populärkulturella material det inventerar – bland annat tv-serien ”Sex and the City” där Candace Bushnells alter ego Carrie får andnöd första gången hon provar en brudklänning – men också därför att det förnyar själva avhandlingsformen.

Adeniji för in ett moment av kreativt skrivande och låter fem fiktiva kvinnor representera – och samtala om – äktenskapsmotståndets varianter:

Sofia

anlägger ett rättviseperspektiv och tar avstånd från äktenskapet som en juridisk institution som inte är tillgänglig för alla,

Ronjas

kritik är att äktenskapet är en patriarkal institution.

Linda

Den liberalfeministiska Linda ser äktenskapet som ett hinder för individens frihet, bland annat genom att göra kärnfamiljen till norm,

Annica

medan anarkisten Annica ser äktenskapet som en av statens kontrollmekanismer.

Kiira är den mest utmanande av dem alla

för hon avvisar också tvåsamhet, monogami, normativa föreställningar om mognad. Ett förhållande till en annan kvinna tog slut när denna blev svartsjuk på hennes andra partners: ”Och då tyckte hon det var okej för henne att säga: ’Men ge upp det, det är klart vi har ett monogamt förhållande för jag mår dåligt av en öppen relation.’ Och vad ska jag säga då? Det är klart att vi inte kan ha en relation som hon mår dåligt av. Samtidigt känns det jävligt jobbigt att det var liksom mer berättigat för henne att må dåligt av den öppna relationen än att jag mådde dåligt av att leva i ett monogamt förhållande.”

För en Kiira – eller en Sofia – är en könsneutral äktenskapsbalk alltså ingen tillfredsställande lösning. Skickligt problematiserar Adeniji termer och begrepp som vi vant oss vid att ta för givna.
Vad innebär det egentligen att leva ”under äktenskapsliknande förhållanden”?

Varför är begreppet ”gift” privilegierat i förhållande till begreppet ”ogift” så att människor som aldrig önskat att gifta sig livet ut ändå kan definieras som ”ogifta”?
Är inte ”ogift” i det här sammanhanget lika absurt som ”ogravid”?

Jonas Gardell om å akseptere

Jeg likte det Jonas Gardell skrev i Expressen om Michael Jackson og om foreldre som i dødsannonser forsøker å trykke homofile voksne barn inn i den formen de var i før, før de ble voksne.
Tanken lar seg overføre på oss alle som individer, som voksne velger vi, riktignok innenfor rammer, men likevel.

"Så har vi alla enats om att Michael Jacksons ansikte inte är äkta.
Vi tycker synd om honom, för vad gjorde den stackaren med sig!
Vi utgår ifrån att han var olycklig.
Han som var så snygg som han var, och sjöng och dansade så bra!
Men kanske vi någon gång skulle våga tänka tanken att han var en vuxen man som haft råd med de allra bästa plastikkirurgerna,
kanske var hans ansikte resultatet av något han själv ville.
Kanske var detta ansikte med dess smala näsa, dess breda haka med en konstgjord grop i, detta vitmålade ansikte, detta rakpermanentade hår, dessa lösögonfransar, dessa tatuerade läppar, faktiskt så som Michael ville se ut.
Kanske motsvarade det hans självbild.
Kanske tyckte han att han var vacker.
Kanske var han vacker."



"På samma sätt uppmanas vi nu att minnas Michael Jackson
”precis som han var”, det vill säga före. Före den konstiga Michael Jackson. Före den bisarra Michael Jackson som, enligt tidningen
The Guardian, ägnade sina sista år åt att ”muteras till en allt konstigare version av sig själv, för att bli ett föremål som bäst passade på ett kändis-zoo.” Med andra ord: före hans gränsöverskridande, självvalda, vuxenliv.
Och vi upplever oss dessutom som storsinta när vi gör det.
När vi bortser från vem han faktiskt var.
För först föds man och blir den andra säger att man är.
Sedan kan man föda sig själv på nytt om man måste, om man orkar,
om man har kraften och modet.
Det är en stor sak att göra. En modig sak."

Hvis det ikke var så typisk..

.. ville jeg ikke nevnt at på flyturen hjem var det en kvinne som lo og lo av kjærestens kommentarer og jeg tenkte på det med at kvinner setter seg i publikumsposisjon oftere enn menn,
vi sitter på første rad og passer på å gi høvelig respons og hopper sjeldnere opp på scenen selv.

Kom igjen da folkens, ta plass.
Kom igjen da folkens, sett deg på første rad litt oftere du også.

Dette er dagens paroler fra bordet hjemme på Olaf Ryes plass.
Det og denne facebookoppdateringen fra en bekjent:
Var på fotballkamp med mannen. De vant!! Hurra!!
Har sjelden sett min bedre halvdel ta sånn av...Han var helt vill!!!
Råartig opplevelse:-)

Hjemme igjen

Dette er tingene jeg kjøpte i Venezia, det jeg har med meg hjem i bagen som jeg ikke hadde med da jeg dro: Souvernirer kan vi si:

- Postkort fra biennalen som det står Venezia på men som er fra andre plasser.
- En hvit kokkejakke.
- En hvit legefrakk med skrå hals, men som jeg så en kjøpmann med i en kjøttbutikk.
- En parmesanost.
- En halv grappa.
- En veldig stor tomat, har ikke sett større.
- Olivener som ble til overs.
- Engangskopper fra Lufthansa som ikke burde vært engangs og som skal bli turkopper.

Sånn, var ikke dette privat så vet ikke jeg,
slett ikke bare personlig, denne anbefalte fortolkningsrammen,
hæ?

Hvis jeg var sjefen

på kunstutstillinger så skulle minst ett verk stå ved utgangen og så skulle den ha lapp ved siden av der det sto: Bare ta på! Du kan få klatre oppå. Stikk tunga borti. Lukt,

Man blir jo helt gal av det kunstregimet der man bare kan se og ikke røre. Hele kroppen skriker få kjenne, hva er denne blomsten laget av, stoffet ser litt slimete ut, er det glatt, er det tungt. Og så skal man bare stå å tenke på det? Det går jo ikke. Fuckings hjerne-entusiaster, tanke-freaker.

Morgenstund

Det er ganske tidlig morgen og den store ungen er tilbake fra en løpetur i regn og torden med hotelleieren Roberto som driver med ultrasport som er den sporten som dreier seg mest om å hente opp det som måtte være i kjelleren men som jeg liker å høre om fordi det ikke likner på å gå til Mont Everest. Det heter forresten kjelleren på italiensk også, det stedet der det kan være ekstra krefter hvis man bare er beredt på å vente mens man gråter og mister motet og har vondt, det er ikke jeg.

Det er fint hvordan folk finner hverandre, lettere når interessene syns på at man kommer inn i resepsjonen og er svett i løpeutstyr,
vips så var de i en samtale om melkesyre

Og siden Roberto hadde løpt et ultraløp i Frankrike for to dager siden trengte han et par langsomme mil i kroppen og kunne ta ungen gjennom de beste løpegatene i Venezia og mens de løp hilste Roberto på folk de løp forbi og fortalte ting som at siden det bare er 68.000 mennesker i Venezia så kjenner alle på samme klassetrinn hverandre og den uteliggeren der var så intelligent men så gikk det galt og nå er han her.

Det skal være den beste måten å få sett en by på,
man tilbakelegger lengre strekninger pr tidsenhet.

Fargene her..

.. er matte. Det ser ut som det er melk i havet og lufta er disig sånn at alt ses gjennom fuktighet. Husene har orientalsk hvit vinduspu\ynt på seg men veggene er malt i matte farger som er avskalla sånn at mursteinen syns.
Det får meg til å slappe av.

Nå skal jeg gå ned på kaikanten ved Grand Canal med ei opptrukket flaske rødvin og ost og tomat og en slags rista brød i olje og hvitløk og så skal jeg se på folk.

Får ikke bildene fra kamera inn på reise-pc-en.
Dere kan prøve å se det for dere hvis dere vil.

Akkurat nå 56

Jeg sitter alene i frokostsalen på hotellet og venter på at den store ungen og broren min skal komme tilbake fra løpeturen og at de andre skal stå opp.

Det er bra med en stille stund, jeg prøver å få reise-pc-en opp og stå.
Kom meg på nettet det var en lettelse, men det er endel org for å få den til å svinge litt mer sånn som hjemme-pc-en.

Vi er i Venezia. Det lukter så godt hav her, det liker jeg. Det er mer jeg liker, men bare det jeg vil nevne nå. Båtene går på kanalene sånn som buss og trikk gjør hjemme, båter blir brukt til alt, ambulansebåten, søplebåten,
det er innkjøring forbudt-skilt for båter her. Ingen biler. I går kveld satt vi på kaikanten med en grappa og så på at havet begynte å sige inn på torget.
Jeg vil at det skal stige mer, jeg vil se på det.

Etterpå skal jeg gå ut og kjøpe skinke og ost og rødvin og tomat og majones eller no og putte alt i veska med en stor matboks, med små saltbokser, kniv og skjærfjøl. Og så er vi klar for å gå ut i byen og se oss om.