Feministen Gurley Brown, ugravid

javisst, hun også, selv med sitt ønske om en konkav mage, den gamle Cosmopolitanredaktøren. Så tidlig som i 1962 oppmuntret Helen Gurley Brown i Sex and the Single Girl kvinner til å ta for seg av sex, ugifte også, med gifte menn også. Og tjene egne penger og forsåvidt å ta for seg av menns penger også, ettersom de tjener mer enn kvinner. Hun hadde ingen interesse av moderskapet.

Nå har hun fått sin biografi Bad Girls Go Everywhere av Jennifer Scanlon på Oxford University Press. Boka tar Helen Gurley Brown alvorlig som feminist skriver Merete Mazzarella i Svenska Dagbladet.



I konservativa kvinnors ögon var hon naturligtvis skandalös därför att hon predikade fri kärlek – också i form av förhållanden med gifta män – men för andra vågens feminister var hon inte mindre problematisk. Här gällde invändningarna att hon uppmuntrade till individualism (andra vågens feminism var ju i hög grad en kollektiv rörelse), till konsumtion och till behagsjuka i förhållande till männen. Men allra mest förkastligt var det budskap som hon själv betraktade som självklart feministiskt, nämligen att eftersom män tjänar mer pengar än kvinnor är det helt i sin ordning att kvinnor manipulerar och utnyttjar män: män ska inte bara betala för alla middagar och andra gemensamma nöjen, de ska också ge kvinnorna väl tilltagna gåvor, smycken, varför inte också en aktieportfölj.

Og, skriver Merete Mazzarella

Brown tog för givet att hennes läsare en vacker dag skulle träffa Den rätte. Mer radikala hållningar skildras i avhandling från Tema Genus i Linköping, Anna Adenijis Inte den typ som gifter sig? Feministiska samtal om äktenskapsmotstånd

Det är ett spännande arbete dels genom det populärkulturella material det inventerar – bland annat tv-serien ”Sex and the City” där Candace Bushnells alter ego Carrie får andnöd första gången hon provar en brudklänning – men också därför att det förnyar själva avhandlingsformen.

Adeniji för in ett moment av kreativt skrivande och låter fem fiktiva kvinnor representera – och samtala om – äktenskapsmotståndets varianter:

Sofia

anlägger ett rättviseperspektiv och tar avstånd från äktenskapet som en juridisk institution som inte är tillgänglig för alla,

Ronjas

kritik är att äktenskapet är en patriarkal institution.

Linda

Den liberalfeministiska Linda ser äktenskapet som ett hinder för individens frihet, bland annat genom att göra kärnfamiljen till norm,

Annica

medan anarkisten Annica ser äktenskapet som en av statens kontrollmekanismer.

Kiira är den mest utmanande av dem alla

för hon avvisar också tvåsamhet, monogami, normativa föreställningar om mognad. Ett förhållande till en annan kvinna tog slut när denna blev svartsjuk på hennes andra partners: ”Och då tyckte hon det var okej för henne att säga: ’Men ge upp det, det är klart vi har ett monogamt förhållande för jag mår dåligt av en öppen relation.’ Och vad ska jag säga då? Det är klart att vi inte kan ha en relation som hon mår dåligt av. Samtidigt känns det jävligt jobbigt att det var liksom mer berättigat för henne att må dåligt av den öppna relationen än att jag mådde dåligt av att leva i ett monogamt förhållande.”

För en Kiira – eller en Sofia – är en könsneutral äktenskapsbalk alltså ingen tillfredsställande lösning. Skickligt problematiserar Adeniji termer och begrepp som vi vant oss vid att ta för givna.
Vad innebär det egentligen att leva ”under äktenskapsliknande förhållanden”?

Varför är begreppet ”gift” privilegierat i förhållande till begreppet ”ogift” så att människor som aldrig önskat att gifta sig livet ut ändå kan definieras som ”ogifta”?
Är inte ”ogift” i det här sammanhanget lika absurt som ”ogravid”?