Jonas Gardell om å akseptere

Jeg likte det Jonas Gardell skrev i Expressen om Michael Jackson og om foreldre som i dødsannonser forsøker å trykke homofile voksne barn inn i den formen de var i før, før de ble voksne.
Tanken lar seg overføre på oss alle som individer, som voksne velger vi, riktignok innenfor rammer, men likevel.

"Så har vi alla enats om att Michael Jacksons ansikte inte är äkta.
Vi tycker synd om honom, för vad gjorde den stackaren med sig!
Vi utgår ifrån att han var olycklig.
Han som var så snygg som han var, och sjöng och dansade så bra!
Men kanske vi någon gång skulle våga tänka tanken att han var en vuxen man som haft råd med de allra bästa plastikkirurgerna,
kanske var hans ansikte resultatet av något han själv ville.
Kanske var detta ansikte med dess smala näsa, dess breda haka med en konstgjord grop i, detta vitmålade ansikte, detta rakpermanentade hår, dessa lösögonfransar, dessa tatuerade läppar, faktiskt så som Michael ville se ut.
Kanske motsvarade det hans självbild.
Kanske tyckte han att han var vacker.
Kanske var han vacker."



"På samma sätt uppmanas vi nu att minnas Michael Jackson
”precis som han var”, det vill säga före. Före den konstiga Michael Jackson. Före den bisarra Michael Jackson som, enligt tidningen
The Guardian, ägnade sina sista år åt att ”muteras till en allt konstigare version av sig själv, för att bli ett föremål som bäst passade på ett kändis-zoo.” Med andra ord: före hans gränsöverskridande, självvalda, vuxenliv.
Och vi upplever oss dessutom som storsinta när vi gör det.
När vi bortser från vem han faktiskt var.
För först föds man och blir den andra säger att man är.
Sedan kan man föda sig själv på nytt om man måste, om man orkar,
om man har kraften och modet.
Det är en stor sak att göra. En modig sak."