Nina Hemmingsson og meg

Jeg er ikke blant de kvinnene som kviner fordi en kollega har tatt med seg avisa på jobbdoen, jeg er ikke engstelig for at de molekylene som gjør at det lukter bæsj på do skal feste seg på avisa og så feste seg på fingrene mine og kanskje snike seg inn i nesa mi.

Jeg syns det er fint å tenke på at jeg er i en slags molekylær familie med han som alltid tar trikken opp til barnehagen og som jeg aldri snakker med, de jeg deler bittesmå svettedråper med på konsert, til og med hun litt sure på kiosken der det lukter innrøkt, vi puster i den samme lufta. Jeg tror vi deler en tynn mikroskopisk grøt av fellesmolekyler alle mann.

Jeg pleier å ha bøker liggende på do. Billedbøker og f.eks Nina Hemmingsson- og Jan Stenmark-bøker. Det er for at jeg og gjestene mine skal ha noe bra å se på når vi likevel sitter der. Jeg skifter dem ut, bytter på, av omsorg for meg selv og gjester som kommer jevnlig.

Nå har Nina Hemmingsson kommet med ny bok

En och en är de absurda enrutingarna i Hemmingssons fjärde bok Mina vackra ögon dråpligt komiska. Sammantaget etablerar de en smärtsam karta över avgrunden mellan samhällets socialt kompetenta solsida och hopplösheten hos de ångest­drabbade men slagfärdiga människor som inte kan låta bli att ge uttryck för sina ofiltrerade tankar, skriver Jonas Holmberg i Expressen.

En sedan länge etablerad konvention i serievärlden är att låta en liten ängel och en dito djävul representera den goda respektive onda sidan i någons samvete. Sittande på axlarna utkämpar de striden om beslutet som ska tas (och oftast är det väl djävulen som vinner).

Nina Hemmingsson befinner sig bortom så enkla kategorier. De – det? – som får röst i hennes pratbubblor går inte att karakterisera i termer av gott och ont. Nej, här handlar det om medvetandets bottenskrap, här talar den ocensurerade väktaren av själens dunklaste vrår. Det skriver Nils Forsberg i Aftonbladet.


Nå har jeg bestilt boka hos min venn Capris.
Snart ligger den ny og fin på do hos meg.