Døden på internett

Døden

Det er vanskelig å øve seg på den, de andres død også, men likevel.
Da den gamle døde på kammerset og lå på låven til telen gikk var døden nærmere oss og en naturlig del av livet - som man pleier si. Den døden og det forholdet til den skal vi være forsiktige med å se romantisk på.

Jeg syns likevel det er et gode at internett bringer den fjerne døden, de menneskene vi ikke kjenner som dør, nærmere oss. Det ligger en slags øvelse i det. En offentlig behandling av hva døden innebærer og hvordan vi snakker om den. De siste dagene har jeg gått inn i det svenske trippeldrapet, den unge mannen (22) som tok livet av sine to halvsøsken og faren deres.

Det bringer meg til kroker av nettet jeg ikke var klar over fantes, sider som svenskamord og flashback som tidlig i etterforskingen oppdaterer med navn, bilde, personnummer, detaljer, det er som en krysning mellom en digital politiradio og hegnaronline. Til tross for åpenbare problemer ved disse sidene er det en ekstrem effektivitet i informasjonsinnhentingen. Og større sosial kontroll på hvordan det er akseptert å ytre seg der enn det jeg ventet meg.

Martin Kreuger beskriver hvordan avisene svikter informasjonsbehovet. Den mördade pappan Mats har jag själv träffat, även om det var hastigt och för många år sedan. Men det räcker för att jag ska känna det enorma sug efter information som uppstår när man kommer nära och blir känslomässigt berörd av en nyhet. På tisdagskvällen, när chocken styr, jagar jag kunskap närmast desperat. (..) Innan jag går och lägger mig första kvällen på tisdagen har jag identitet, ansikten, ålder, yrken, intressen, arbetsplats, bakgrund och omdömen på alla inblandade offer och misstänkta i familjen. (..) Drygt 20 timmar efter morden, ser både lokaltidningarnas och kvällstidningarnas texter fortfarande ut som kommunikéer från polisens informationsavdelning.

Facebooksamlinger

Som har som tittel den stadige forbauselsen til folk over at noe tragisk kan skje i akkurat deres lille tilsynelatende fredede plett,
det styrker meg i troen på at den nye private åpenheten er med på å lære oss at bak mange hagegjerder fins elendighet.

På R.I.P-siden kan man se folks trang til å ytre noe om ikke annet enn R.I.P eller Vila i frid, og dermed knytte seg selv og følelsene sine nærmere et, som regel, fremmed dødsfall. Folk skriver om søvnen som har tatt de døde, at de i alle fall har hverandre nå, at de har funnet ro, om bursdagskaker som fortsatt kommer til å finnes i himmelen. Dødens harde realitet behandles i liten grad i dette dødsspråket. En skriver at hun husker at barna var i huset og lekte med broren hennes. En skriver at de som døde er slekt, han har ikke truffet dem, men slekt i alle fall. En annens fetter er jaktkamerat med den ene døde. Man er rammet selv.

Tidligere har jeg skrevet om Når en på Twitter dør.