Mannlig geni, grønt lys

Det fins en forestilling om det kunstneriske geniet, en mann med så mye indre liv, så sterkt trykk innenfra, så mye evne til å omforme trykket til noe nytt innenfor kunsten at han ikke kan være brydd med lyden av små tassende barneføtter, han kan simpelthen ikke noe annet enn å skape og skape må han, det må han få lov til,
synd han har unger.

Eller kanskje hadde,

det er muligens det utdøende geniet jeg beskriver her, Ibsen liksom. Knausgård pirker i seg selv i Kamp 2, han forsøker å gjennomføre begge prosjektene, å skrive og å være far.

Nok om det

Åsa Beckman beskrev i Dagens Nyheter nå i helga hvordan den mannlige kunstnergeniforklaringen fortsatt brukes som unnskyldning for uakseptabel oppførsel, hun nevner Picasso, i det siste Roman Polanski.


(saken får fortsatt andre mannlige kunstnere til å rykke ut i forsvar, blogget om her).


I näringslivet hade en hög chef som sextrakasserat anställda förmodligen omedelbart fått lämna sin post. Hur är det möjligt att det fortfarande accepteras i kulturvärlden?

Svaret är att det i kulturvärlden fortfarande odlas en manlig genikult – ett segt och ihärdigt arv som levt vidare genom namn som Georg Brandes, Pablo Picasso, Leonard Bernstein, Jean-Paul Sartre,
Roman Polanski och många fler.

Det spelar ingen roll att vi numera har starka kvinnliga författare, musiker, konstnärer, regissörer eller kulturchefer – fortfarande finns det en sorts aura kring manliga, gränslösa konstnärer. Eller som skådespelaren Jessica Zandén uttryckte det på debattsajten Newsmill när hon skrev om vissa manliga kolleger inom teatervärlden:
”inga negativa beteenden har fått några konsekvenser”.

(Jeg skrev om Picassos private liv)

Till ett frilansmöte på DN:s kulturredaktion i slutet av 90-talet bjöd chefredaktören Arne Ruth in Stig Larsson för att hålla föredrag. Under de åren skrev och pratade den då extremt uppburne författaren om samtidens brist på kvalitetskänsla. Han menade att han var en av de få som kunde avgöra vad som var absolut kvalitet.

Ett halvår tidigare hade jag recenserat Stig Larssons diktsamling ”Matar” och skrivit att hans dikt blivit oangelägen och att boken inte lade något nytt till författarskapet. ”Stig Larsson har skrivit ut sig själv ur poesin”, menade jag.


På redaktionen slog sig Stig Larsson bekvämt ner i en soffa framför ett femtiotal personer. Han började med att slå fast att recensentläget på DN Kultur var miserabelt och att det fanns ett tecken på det som var tydligare än alla andra: att man lät Åsa Beckman skriva. Sedan talade han utförligt i ungefär en timme om kvalitet, litteratur och kritik, där den röda tråden var hur dålig, obildad och okunnig jag var.

Jag stod som förstummad. Jag minns inte riktigt vad jag tänkte.
De sista tio minuterna lämnade jag rummet för att det var för hemskt. När Stig Larsson vid minglet efteråt ställde sig bredvid mig och en av redaktionens dåvarande chefer sa jag att vi just diskuterade hans föredrag.

– Och vem är du? sa han och stirrade på mig.
(Då hade han ungefär i tio år hälsat om vi på håll sågs.)

– Åsa Beckman, sa jag

Då exploderade han.

– Du, sa han och pekade på mig, det är ditt fel att jag inte fått en enda positiv recension i Stockholmspressen de senaste fem åren.
Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata.

På det här mötet satt flera av Sveriges mest namnkunniga och beundrade skribenter. Skribenter som var vana att försvara människors lika värde, tryckfrihet, yttrandefrihet och de flesta av dem skulle inte tveka att kalla sig feminister. De skulle vara först att rycka ut och försvara människor var som helst i världen.

Men här var det ingen som sa någonting.
Ingen kollega, absolut ingen chef.
Inte ens när Larsson sa vad han skulle göra i min mun var det någon som sa: Tack, nu räcker det.


Det har gått många år sedan den där händelsen. Dagen efter blev det vad-var-det-som-hände-möte på redaktionen (i och för sig på mitt inititativ) och efter en tid kom ett ursäktande brev från Larsson, som jag tror han blivit uppmanad att skriva.
Men av kvällen med författaren finns mycket att lära.

Den visar hur kulturvärlden fortfarande håller sig med en manlig genikult som tillåter manliga konstnärer att göra vad som helst i konstens namn – precis som Jessica Zandén, Vanja Hermele och Katarina Wennstam just nu diskuterar i artiklar och böcker.
Dessa män kan vara sarkastiska, hånfulla, förödmjukande, självupptagna. De förlorar inte på det – de snarare vinner på det. Varje medierykte om utbrott, misshandel, otrohetsaffärer, krogslagsmål bara förstärker deras aura.

Men föredragskvällen visade också något mer: min egen införståddhet. Det visar hur jag själv som då 36-årig kvinna trodde att jag på något sätt ändå behövde acceptera detta.


Till förtjänsterna med Maja Lundgrens annars estetiskt svajiga roman ”Myggor och tigrar” var skildringarna av hur tysta men tydliga de kraven varit på unga kulturkvinnor. Jag är övertygad om att Stig Larsson skulle blivit lika rasande på en manlig kritiker som inte varit imponerad av hans bok. Men han skulle inte börjat sexualisera honom.

Så varför blev jag inte tvärförbannad?

Sanningen är att man tappar förmågan att svara för att man förvandlas till kropp. Alltså: en gammal fin sexistisk klassiker inom könsmaktordningen. Men även om man inte får höra att man borde bli knullad – eller oftare: aldrig bli det! – tycker de flesta människor att det är fruktansvärt obehagligt att bli angripen för hur man ser ut. Det är ömtåligt. Tänk dig ett meningsytbyte på jobbet där en kollega blixtsnabbt lämnar sakfrågan för att säga att du har äcklig hy eller dålig andedräkt. Det krävs träning för att reptilsnabbt svara med samma mynt. De flesta människor skyddar sig genom att backa tillbaka.

Så frågan är varför vi 2010 fortsätter att betrakta manliga konstnärer som dubbla personligheter? Självklart ska man hålla huvudet kallt och skilja mellan person och verk. Svin kan ofta skriva gudomligt. Men VARFÖR ska man fortsätta att dela den biografiska personen i två delar – att acceptera en som ena stunden beter sig normalt och anständigt och den andra plötsligt går över styr och kränker och skrämmer?

Her er hele innlegget til Åsa Beckman

Jeg tenker at situasjonen hun beskriver ikke bare er et utslag av mannlig geniforklaring, men den servilitet som mange rammes av i møte av hvilken som helst suksess. Men suksess måles ulikt for kvinner og menn, det er vanskeligere for kvinner å bli dyttet opp på pidestallen.

- Det säger hon bara för att det finns så få kvinnliga genier,
säger Stig Larsson.

Den andre Stieg, Stieg Larsson,

som rakk å bli folkefeministikon fordi Lisbeth Salander hverken gikk i nusselige eller bystefremhevende klær og samtidig hadde hackekunnskap, hun satte ikke øynene i en mann og skjøt truten frem, Salander.


I dag publiserte Dagens Nyheter et intervju med Kurdo Baksi, mangeårig kollega og venn av forfatteren. Baksi har skrevet en bok om Stieg Larsson og forteller om en situasjon som han mener hadde stor betydning for Larssons vilje til å skrive om vold mot kvinner.

Det som skedde denna dag har jag velat undvika att skriva om, men i det här sammanhanget är det ofrånkomligt. Det påverkade Stieg så pass mycket att händelsen löper som ett mörkt ledmotiv genom alla tre böckerna.

Denna sommardag såg den femtonårige Stieg tre vänner våldta en flicka i hans egen ålder. Hennes skrik var ohyggliga, ändå ingrep han inte. Lojaliteten gentemot vännerna var för stark. Han var för ung, för osäker. Ändå var det oundvikligt att han efteråt skulle inse att han hade kunnat ingripa och kanske hindra våldtäkten.

Svårt plågad av skuldkänslor hörde han några dagar senare av sig till flickan. Hon bodde inte långt ifrån honom och han visste vem hon var. När han bad om ursäkt för sin feghet och passivitet svarade hon förbittrad att hon inte godtog hans bortförklaringar. ”Jag kommer aldrig att förlåta dig”, sa hon med hårt sammanpressad röst."