Mad Men,

mens jeg venter

Jeg har ventet på sesong 3 siden jeg så de to første sesongene på dvd i nærmest et jafs. Soundtrack til starten av denne bloggposten

Her om dagen ble jeg glad et øyeblikk da jeg trodde jeg kunne kjøpe sesong 3 episodevis fra Amazon for 2 dollar. Jeg var i paradis bare et minutts tid for jeg bor ikke i USA og da får jeg ikke. Jeg testet å legge inn et program for å skjule hvor pc-en min kommer fra men det går ikke på denne maskinen, nåja. Jeg fikk tips om at de nye episodene ligger ute på Watch Online og så en episode der, det anbefaler jeg egentlig ikke, jeg tror jeg kommer til å vente til de kommer på dvd, kvaliteten er mer enn råtten.

I svenske Kobra som er tilgjengelig på nett frem til 22.januar har de snakket med manusforfatter for Mad Men Maria Jacquemetton (10:25) om hvordan et reklamebyrå er et godt utgangspunkt for å vise fremveksten av frigjøringen av kvinner. Som research snakker manusforfatterne bl.a med folk som var voksne på den tiden. Det bringer Kobraprogrammet rett til et slikt eksempel (14:03) og nesten mer interessant, Ruth Ansel som nettopp var grafisk designer og AD på Madison Avenue på denne tiden i Harper’s Bazaar. Hun har også arbeidet i New York Times Magazine og Vanity Fair:

"Det er ikke noe poeng i å lage et magasin med mindre det er en måte å snakke om hvordan vi lever i en bestemt periode, derfor ser jeg på tidsskrifter som viktige kulturelle sendebud, eller de var. Nå handler de kanskje mer om hva vi skal kjøpe. Magasiner har dreid mer i retning av å handle om konsum enn om kultur og drømmer."


Og så fant jeg også denne artikkelen om Mad Men i Svenska Dagbladet, under er noe biter, hele har du her.

En av de serier som bäst gestaltar tv:ns nya status som ett kulturuttryck är Mad men som med sin klassiskt skarpa elegans direkt skrev in sig i tv-historien.

Efter varje avsnitt diskuteras och dissekeras detaljfrågor på programmets eget diskussionsforum och i kommentarsfälten hos bland andra The Guardians och LA Times tv-bloggar.

Her er Guardians bloggpost på siste episode til sesong 2. Slik kan det gjøres tv-stasjoner og aviser, dette er å ta fjernsynsdekning alvorlig. Og med god tekst foran kommer 117 seriøse kommentarer til.


När säsong tre på torsdag drar igång i Sverige på Kanal 9 är almanackan frambläddrad till 1963. När kameran zoomade ut säsong två satt paret Draper hemma vid sitt köksbord. Betty hade just avslöjat för sin make Don, som hon kastat ut ur hemmet sedan hon fått reda på att han varit otrogen, att hon var gravid med deras tredje barn. Ingen av dem verkade det minsta lycklig över nyheten. Ingen av dem sa ett ord.

En typisk variant av cliffhanger kan tyckas men när trådarna nu åter plockas upp är det utan förväntningar på att något drastiskt ska ha hänt. Alla som har följt Mad men vet att det är en serie som aldrig ger efter för de lösningar som man som tittare kanske önskar. Karaktärerna är istället som vanligt folk är mest – de ställs inför problem, accepterar dem och går till jobbet nästa morgon.



Det finns de som vill hävda att Mad mens popularitet beror på att serien är snygg – att karaktärerna är så perfekta att det inte går att känna med dem. Det är teorier som tiden tar kål på. För ju fler avsnitt som går desto mer uppenbart blir det att ingen i Mad men är så perfekt som de själva försöker ge sken av. Betty Draper är ju inte en ny Grace Kelly utan en hemmafru som strävar efter att vara Grace Kelly. Ingen av karaktärerna i Mad men är rätt igenom oskyldig och felfri. Alla bär på skam och hemligheter men under det tidiga 60-talet är inte ofullkomligheter något som ska basuneras ut offentligt.
I Mad men är alla ensamma med sitt.


I Mad men finns ingen förskönande nostalgi över skarven mellan 50- och 60-tal. Livet är inte en enda lång bubbelgumsrosa jitterbugg.
En tid där rasism, sexism och antisemitism var mer eller mindre en öppen del av samhället skildras lika osentimentalt som utan sensmoral.