Lars Norèns moteblogg
Som vilken modeblogg som helst, fast Norén använder inte samtida uttryck som "OMG!" eller "Vill ha!".
Men när det gäller rabblande av märken står han inte långt efter Engla's Showroom eller Ebba von Sydow.
I går skrev jeg om Lars Norèns dagbok i lys av blogging og språk. Enhver er seg selv nærmest. Det foregår en debatt i Sverige selvsagt om Lars Norèns dagbok i lys av forholdet hans til journalister.
Hun skriver om Lars Norèns dagbok i lys av mote. Hun rapporterer at hun er kommet 300 sider ut i boken og er overrasket over hvor stor del av dramatikerens liv som dreier seg om moteklær og shopping.
Alla vet ju att Miyake och Kenzo, jämsmed Prada och Comme des Garcons, är kulturmannamärkena framför andra. Alla dessa märken återkommer flitigt i Noréns bok. Och Paul Smith för Guds skull, honom glömde jag ju.
En annan kulturman med stor märkesfixering är förstås Ulf Lundell. Eller Plura Jonsson, vars dagbok jag också nyligen läst.
Han löpte linan ut och gifte sig med en kvinna som jobbar i Prada-butiken i New York.
Så givetvis borde man unna kulturmännen att få vältra sig i Prada och Comme des Garcons.
Det som stör mig är att när medelålders kulturmän hyser ett starkt modeintresse betraktas det som något charmigt och fint, medan när kvinnor, i synnerhet yngre kvinnor,
gör det är det närmast en samhällsfara.
Lars Norén eller Ulf Lundell skulle aldrig omfattas av några väskdebatter. De blir inte beskyllda för att vara ytliga. Det finns inget som är tragiskt med deras shopping. De är inte offer för konsumtionssamhället, de är bara män med ytterligt god smak.
Jepp. Sånn er det.
Forøvrig skriver også Andrè Johansson om Lars Norèns klær:
hvorfor kjøper han røde klær når han alltid går med svart?
Men när det gäller rabblande av märken står han inte långt efter Engla's Showroom eller Ebba von Sydow.
I går skrev jeg om Lars Norèns dagbok i lys av blogging og språk. Enhver er seg selv nærmest. Det foregår en debatt i Sverige selvsagt om Lars Norèns dagbok i lys av forholdet hans til journalister.
Det hopper vi over
Vi hopper rett til en av mine favorittblogger Shampoo Rising.Hun skriver om Lars Norèns dagbok i lys av mote. Hun rapporterer at hun er kommet 300 sider ut i boken og er overrasket over hvor stor del av dramatikerens liv som dreier seg om moteklær og shopping.
Alla vet ju att Miyake och Kenzo, jämsmed Prada och Comme des Garcons, är kulturmannamärkena framför andra. Alla dessa märken återkommer flitigt i Noréns bok. Och Paul Smith för Guds skull, honom glömde jag ju.
En annan kulturman med stor märkesfixering är förstås Ulf Lundell. Eller Plura Jonsson, vars dagbok jag också nyligen läst.
Han löpte linan ut och gifte sig med en kvinna som jobbar i Prada-butiken i New York.
Så givetvis borde man unna kulturmännen att få vältra sig i Prada och Comme des Garcons. Det som stör mig är att när medelålders kulturmän hyser ett starkt modeintresse betraktas det som något charmigt och fint, medan när kvinnor, i synnerhet yngre kvinnor,
gör det är det närmast en samhällsfara.
Lars Norén eller Ulf Lundell skulle aldrig omfattas av några väskdebatter. De blir inte beskyllda för att vara ytliga. Det finns inget som är tragiskt med deras shopping. De är inte offer för konsumtionssamhället, de är bara män med ytterligt god smak.
Jepp. Sånn er det.
Forøvrig skriver også Andrè Johansson om Lars Norèns klær:
hvorfor kjøper han røde klær når han alltid går med svart?
innlegg av fr.martinsen på
17:22
2 Kommentarer:
Morsom blogg denne Shampoo, sporenstreks lagt til favorittene mine, takk !
Ellers syns jeg jo denne "tilfeldige" designer namedroppingen hos en såkalt kulturelt høyerestående person er ganske morsom. Det minner meg jo om at uansett hvor "høyerestående" man er (eller betrakter seg selv som ikke minst...) bare er et menneske med både forfengelighet og behov for statusmarkering godt på plass. Morsomt, men usikker på om det øker respekten min for vedkommende. Eller kanskje det burde gjør det fordi vedkommende er åpen med sine svakheter?
Anne
Jeg har også den deltheten du nevner helt til slutt, men havner nok mest på at den er sterkest den som tør dele sine svakheter.
Det er vel ikke noen tvil om Norèns anerkjennelse i kulturlivet. Jeg tror det er ham og Jon Fosse i norden, er det ikke det da? Jo, tror det.
Sånn sett virker det pussig at man søker stadig mer kred også gjennom hvilke tekstiler man har på seg? Kan han ikke slappe av?
Nå har jeg jo ikke lest denne boka enda men (kommer den ikke snart i postkassa mi?)
Legg inn en kommentar
Abonner på Legg inn kommentarer [Atom]
<< Startsiden