onsdag, februar 17, 2010

Bloggjournalistikk

Dette er en historie om to svenske politimenn med tvilsomme arbeidsmetoder, om en blogger med kamera, om hvordan bloggeren Jesper Nilsson får hjelp til å hente frem fotografiene etter at politiet tvang ham til å slette dem, om hvordan han viser frem oppskriften på dette til andre bloggere, og journalister, om hvordan svenske journalister fanger opp historien og endelig hvordan Kjell Häglund kritiserer de svenske journalistene for å gjenfortelle enkelthendelsen men ikke bringe frem kritikken som ligger i historien:

På väg genom spärrarna på Hornstulls tunnelbanestation ser jag hur två vuxna män trycker upp två 12-14-åriga pojkar i ett hörn bakom biljettbåset. Det visar sig vara de poliser som "extrajobbar som skattefinansierade biljettkontrollanter",
som Copyriot tidigare skrivit om.

Eftersom jag länge arbetat politiskt med kollektivtrafiken och dessutom arbetar för en nättidskrift som flera gånger skrivit om traffikfrågor, kostnader och kontrollsystemet i tunnelbanan
(t.ex. här och här) blev jag intresserad och tog snabbt upp min kameramobil. Jag har flera gånger tidigare både fotat och filmat i tunnelbanan (senast med TV4 Nyhetskanalen) och vet att den räknas som en allmän plats.

Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Her er hele bloggposten

I dag skriver Kjell Häglund om denne hendelsen i det svenske fagbladet Journalisten:

Den största storyn på länge

Ett av den senaste veckans samtalsämnen bland journalister har varit killen som fotograferade hur två civilklädda poliser från ungdomsroteln trakasserade ett par unga pojkar i tunnelbanan, varpå han skrämdes att radera bilderna – men senare lyckades återskapa dem och lägga ut dem på sin blogg.

Typiskt nog lyckades ingen av dagstidningarna göra historien tillnärmelsevis lika intressant som Jesper Nilsson själv i sin featurelånga bloggtext - mycket beroende på att ingen av tidningarna heller såg den större storyn utan endast en isolerad händelse om två klumpiga poliser att förargas över. Om det finns ett uttryck för branschens bristande självförtroende just nu så är det benägenheten att betrakta även potentiellt djupare nyheter som isolerade händelser att snabbt sälja av med heta här-och-nu-rubriker.
Les hele teksten her

I ettermiddag skrev Expressen at politiet har satt i gang sak mot politimennene.
Nyhetsgooglesøket på Jesper Nilsson slik det ser ut nå.
Jeg har skrevet om Kjell Häglund før, da han skrev om Twitter.

3 Kommentarer:

Anonymous Kjerstin sa ...

Veldig interessant oppsummering av latskaps-nyhetsjournalistikken. (Det Jay Rosen kaller "he said, she said journalism" er en annen side av det.) Selv merker jeg at jeg er blitt mye mer selektiv med nyhetskilder, fordi de aller fleste etterlater meg med flere spørsmål enn jeg hadde før jeg leste/hørte/så saken. Da blir det ikke bare bortkastet tid, men et irritasjonsmoment også. Dagsrevyen inkludert, selv om den er blitt bedre etter omleggingen.

18 februar, 2010 12:57  
Anonymous Anonym sa ...

Denne hadde jeg ikke fått med meg, - men nå gikk jo halve tiden jeg skulle brukt på D18. Pytt, pytt,- det var interessant.

Takk.

18 februar, 2010 18:24  
Blogger fr.martinsen sa ...

Og takk til Kjerstin for lenken også.

Visst er det et irritasjonsmoment. Det er vel en kombinasjon av produksjonspress, tradisjon og alder på reportere. Så spres he said og she said ut over hele dagen, a new one said og den som skal prøve å få en helthet ut av det får ikke gjort annet enn å sette sammen informasjon og analysere den, noe jeg vil ha fra dem jeg følger produktene til.

Eller når he said og she said er så langt fra hverandre i verdensbilde at de knapt snakker sammen, altfor mange journalister velger den enkle løsningen å ha et utsagn på plass, jasså du er uenig du andre og så er jobben gjort.

18 februar, 2010 19:36  

Legg inn en kommentar

Abonner på Legg inn kommentarer [Atom]

<< Startsiden