Svensk gravferdsskikk

I Sverige tar det gjennomsnittlig 18-19 dager fra en person dør til begravelsen, i Stockholm er snittet 33 dager.

Den svenske journalisten Lotte Möller arbeider med en bok om begravelser og spør i en artikkel i Svenska Dagbladet i dag om hvorfor det tar så mye lengre tid i Sverige enn i nabolandene og hvorfor kulturdepartementets utredning før ny lov ikke har undersøkt praksis i f.eks Norge, "men ointresset för andra länders lagar, bestämmelser och sedvänjor kring begravningar är kompakt även bland kyrkans folk, forskare och jurister."

Hun skriver at endel prester forklarer forskjellen med klimaet i Sverige, Förr gick det ju inte att gräva gravar så länge det var tjäle i jorden och därför fick de döda ligga i uthus och bodar i väntan på lämpligare temperaturer. Så småningom blev det en del av det svenska kynnet att ta det lugnt med att få de döda i jorden.

Resonemanget haltar betänkligt. Folk dog inte bara vintertid utan också mitt i rötmånaden, då det knappast var lämpligt att behålla en död ovan jord i mer än några få dagar. Varför skulle då vinterns villkor bli norm? I Norge, för att ta ett land vars klimat knappast är annorlunda än vårt, begravs eller kremeras man normalt inom åtta dagar. Året om. I Danmark gäller samma sak och i Holland sker begravningen som regel inom bara fem dagar.

Det er ikke klimaet men loven som avgjør hvor lang tid det tar før en død begraves, skriver hun, svensk lov tillater to måneder,
mens norsk og dansk gravferdslov sier senest 8 dager.

Men det är inte enbart paragrafer som styr väntetidens längd utan också dekorum, känslan för vad som anses passande.
I Finland finns ingen bestämd tidsgräns. Lagen anger bara att en begravning ska ske utan onödigt dröjsmål, vilket allmänt tolkas som högst femton-tjugo dagar. En längre väntan uppfattas som egendomlig eller direkt stötande.

I andra länder och kulturer skjuts allt åt sidan när en anhörig eller nära vän har avlidit. Begravningen går före konferenser, julfirande, semestrar, femtioårskalas, affärsmöten, kurser, resor och allt annat som är inbokat. Men hos oss tycks det ha blivit tvärtom.
På begravningsbyråerna är en av de vanligaste frågorna hur länge det går att vänta, och så bläddras det frenetiskt i kalendrar och filofaxar.

Frågor om vad som konkret händer med den döda kroppen fram till begravningen tycks däremot vara sällsynta. Ändå borde det vara självklart att ta hänsyn också till det när datum ska bestämmas. Detta är inte platsen att beskriva processen närmare, men jag vill bara nämna att även om en människa är död finns det liv i kroppen, trots bårhusets kylskåpstemperatur. Mängder av bakterier gör det som bakterier brukar göra med kött som får ligga. I Stockholm balsameras därför rutinmässigt – en giftig och miljöskadlig procedur – vilket dödsboet kan få betala upp till tusen kronor för.

För flertalet människor är det inte så ofta som de behöver begrava en anhörig att det kan bli en vana. Det måste finnas andra förklaringar till att en svensk behöver veckor på sig före begravningen för att ”bearbeta förlusten av en anhörig” när den övriga mänskligheten behöver begravningen för att sedan kunna bearbeta sin förlust. Och varför behöver vi så mycket längre tid att ordna avskedsceremonin än alla andra? Effektivitet är ju en av de egenskaper som vi är stolta över.