Ann Heberleins nye bok

Jeg leser en artikkel i svenske Dagens Nyheter om den nye boka til Ann Heberlein og jeg husker på henne fra diskusjonen om Liza Marklund nettopp,
i kommentarfeltet mitt her. Hun er etikkforsker i Lund og skrev en Marklund-kritisk kommentar i Svenska Dagbladet.

Hun kritiserte også nylig establissementet som ikke støttet Blondinbella når hun sto i stormen etter et seksuelt overgrep:

Men det stör mig att när Katrin Kielos diktar ihop en fejkad våldtäktshistoria i ”Våldtäkt och romantik” (Modernista) så utnämns hon till hjältinna av Åsa Petersen på Aftonbladets ledarsida
(som inte fattade att Kielos inte blivit våldtagen) och hyllas i både Dagens Nyheter och Babel, men när en sjuttonåring blir utsatt för ett sexuellt övergrepp in real life och berättar om det med tårar i ögonen, bara för att sedan bli kanonmat på nätet, finns det alltför få som hyllar hennes mod.

Boka heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" og jeg la den i handlekurven nå i nettbokhandleren min (sjekk at man kan bla i boka og lese de første sidene.)
Boka handler om henne selv
og kampen mot å ta livet sitt.



Åsa Beckman i Dagens Nyheter skriver,

"Själv är hon sin bästa analytiker. Hon kan exakt formulera vad som händer i de olika skoven. I början av en manisk period levererar hon artiklar, debattinlägg, essäer och krönikor. Allt hinner hon. Avhandlingen om etik skrevs till stor del under en manisk fas. Hon vet också vad som sedan händer: "Men förr eller senare tappar jag greppet, börjar säga allt konstigare saker, göra märkliga associationer, bli för aggressiv i debatter och diskussioner, driva irrelevanta teser."

Heberleins styrka är att hennes iakttagelser är så påtagliga, så pregnanta, att hon får oss att förstå. Här finns rader av bilder som inte kommer att försvinna i första taget. Hur hon i väntrummet på S:t Lars ser sig själv i olika åldrar. Hur hon längtar efter mjuk och snäll mat när hon är riktigt dålig - vetebullar, mjölk, pulverpotatismos. I en rad drastiska bilder visar hon hur hon kan befinna sig på två nivåer samtidigt, fullkomligt kompetent och bottenlöst förtvivlad. Ingenstans blir det så tydligt som när hon i bilen är på väg till Örnahusen på Österlen där hon planerat att dränka sig. I det läget ger hon under bilfärden en direktsänd radio­intervju.

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm - men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord. Ändå visar Heberlein nu upp den här sidan av sig själv. Trots att hon måste vara medveten om att de som hädanefter ser henne på tv eller läser hennes artiklar kommer att fråga sig: I vilket läge befinner hon sig just nu?

Varför ger hon ut detta? Det kommer att diskuteras. Hon kommer att få höra att hon rider på vågen av självutlämnande böcker. Det är en futtig invändning. Bara för att sådana böcker exploateras ska man inte undvika att skriva dem. Är de bra så är de bra. Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Men svaret på frågan varför hon ger ut boken finns nog ändå i själva boken. Hon beskriver hur hon ständigt är livrädd att bli bortvald och ensam. Samtidigt visar hon hur hon ständigt tvingar människor att svika henne. Hon är otrogen mot sin man, krävande mot vänner, lämnar arbetsplatser bakom sig. Nu osäkrar hon också sin position som opinionsbildare och prövar om alla - läsare, kolleger, uppdragsgivare - ändå står kvar."

Så idet jeg skal legge inn noen lenker i denne posten og nyhetsgoogler henne kvekker jeg til for hun ble borte fredag,
men kom i kontakt med familien igjen heldigvis i går.