Lokko om M.I.A.

Andres Lokko skriver om M.I.A och den vita manliga normen.

Jeg har ikke oppdaget musikeren M.I.A. før, men jeg er i ferd med å gjøre det nå etter å ha lest Lokko's tekst om henne i Svenska Dagbladet i dag, biter av den under, hele her.

Den amerikanske rapparen Nas utnämnde Mathangi, Maya, Arulpragasam till musikens framtid för ett halvt decennium sedan. (..) Vid en första anblick kan formuleringen tyckas vara både aningen slö och orealistisk i en popvärld som aldrig stannar upp. Det borde inte vara möjligt att tre album, en son och fem år senare fortfarande anses vara just ”framtiden”.

Men Maya Arulpragasam – som de flesta känner bättre som MIA – är verkligen det.

Det är mycket möjligt att hon, när vi om kanske femton år sitter med ett efterklokt facit i handen, är vår tids viktigaste artist.

M.I.A.s twitterkonto


Bevisen är lika enkla som logiska.

Vilka har egentligen förändrat den moderna popmusiken från grunden? Alltså verkligen vält omkull våra förutfattade meningar och faktiskt målat om kartan? Hur många gånger har det egentligen skett sedan Pete Townshend slog sönder sin första Rickenbacker?

Det har – och detta inkluderar Sex Pistols, hiphoppens födelse och allt som kan definieras som techno – hänt betydligt mindre än vad vi som skriver om popmusik för det mesta inbillar oss.

De musikaliska revolutioner som har inträffat sedan det sena sextiotalet har alla utspelat sig i olika provinser av exakt samma patriarkala vattenglas. Det har handlat om något nytt instrument, en småprovaktiv textrad och några små förändringar i den manliga basgarderoben.

Under 1990-talet var det en enda popartist som på allvar förändrade vår syn på vad en popstjärna ska göra eller bör vara.

Björk.

För det första för att hon var kvinna. För det andra för att hon kom från ett land varifrån popstjärnor enligt alla rocknormer inte ska komma och till denna dag har hon behållit sin tydligt isländska brytning. Få saker har ingjutit mod i så många – både män och kvinnor – som Björks språkbruk och har så uppenbart öppnat västvärldens dörrar till musik utanför den anglosaxiska världen.

Björk försökte aldrig anpassa sig till rockens spelregler – vilket man, om man vill, kan hävda att artister som Chrissie Hynde, Debbie Harry eller Patti Smith gjorde.

Björk hade helt enkelt inga föregångare.

MIA är den enda som har lyckats ta Björks pionjärinsatser till nästa nivå.

Till att börja med krävs det ju att man är kvinna för att på riktigt kunna förändra den så konservativa kulturyttring som pop- och rockmusik är.

Och givetvis handlar den moderna poppens relevans betydligt mindre om själva musiken än om avsändaren.

MIA är en internationellpopstjärna av ett slag vi aldrig har haft förut. Hon är den första popstjärnan som bättre än någon annan representerar hur världen ser ut precis just nu, hur den låter, vad den inspireras av och vad den drömmer om att uppnå.

Dessutom – och detta är fruktansvärt viktigt – är hon en politisk flykting utan ett egentligt hemland. Hon är född i Londonförorten Hounslow, uppvuxen på Sri Lanka, utbildad i London men bosatt i New York. Och till hennes adopterade hemstad New York vägras hennes föräldrar inresetillstånd eftersom hennes far en gång i tiden var aktiv i en tamilsk separatiströrelse. (..)


Det är först nu, under de sista tio åren, som en ny rockhistoria sakta har börjat skrivas. En rockhistoria berättad ur ett kvinnligt perspektiv, en rockhistoria där Kate Bush och Neneh Cherry tillåts vara lika viktiga som David Bowie och Neil Young.

En rockhistoria som, tyvärr, inte kunde skrivas tidigare. Av ungefär samma skäl som att elgitarren konstruerades av och för män och det först är nu, när ingen gitarr hänger i vägen, som vi kan skönja en radikalt annan väg genom skogen.

Märkligt nog berättas rockhistorien fortfarande främst av män. Musikvärlden saknar ju fortfarande vuxna kvinnliga rockkritiker och rockhistoriker. Det finns ingen kvinnlig Jon Savage, Paul Morley, Jan Gradvall eller Greil Marcus. Hur högt än världens samlade redaktörer skriker efter en. Men det kommer.

MIA är på så många plan en Elvis Presley för en ny popmusik. Den låter inte nödvändigtvis som något du aldrig har hört förut men den framförs av en kvinnlig artist som inte på något vis försöker vara en motsvarighet till någon redan existerande manlig (eller kvinnlig) artist.

Det hon har gjort och sättet hon gör det på har allt att göra med vem hon är, hennes härkomst och hennes tajming.

Musiken står givetvis på egna ben men – och detta vet MIA – blir än intressantare, mer relevant och tilltalande ju mer man vet om dess upphovskvinna.

Ställer man MIA:s samtida svenska kolleger bredvid henne framstår de som ytterst timida. Robyn förvandlas till en modern Siw Malmqvist och Lykke Li till en försiktig Lill-Babs. Vilket – om man nu ska dra den liknelsen vidare – också borde innebära att Fever Ray i sådana fall är en den post-patriarkala popens Vilgot Sjöman.

För många betraktare i media – i synnerhet den amerikanska – är MIA en uppblåst ballong och lättretade kritiker sitter beredda vid sina tangentbord med vässade nålar i högsta hugg. (..)


Så i våras försökte New York Times-journalisten Lynn Hirschberg sticka hål på hennes bubbla. Som så många före henne upprördes hon över diskrepansen mellan Mayas politiska åsikter och hennes transatlantiska popstjärneliv och upplyste sina läsare om hur ”politiskt naiv” den video som regissören Romain Gavrais gjort till hennes singel Born free var.

Det är den inte.

Den är inte naiv. Den är snarare bara exemplariskt pedagogisk, direkt och uppnådde alla sina syften i samma ögonblick som den totalförbjöds av Youtube.com.

Her er videoen han skriver om på Vimeo. Du kan se den nå, jeg må vente til jeg kommer på en sterkere maskin enn den jeg har her jeg sitter.

Wikipediasiden om M.I.A. skriver dette om New York Times-artikkelen:
In May 2010, writer Lynn Hirschberg wrote an extensive piece about Arulpragasam for The New York Times aimed to point at what Hirschberg felt were differences between Arulpragasam's political views, her childhood and her current lifestyle.

In reaction to the piece Arulpragasam posted Hirschberg's office phone number on her Twitter page, writing "Call me if you wanna talk to me about the NYT truth issue, I'll [be] taking calls all day bitches." Hirshberg replied that the retaliation was "infuriating and not surprising" before claiming it was "fairly unethical" and "...She's a provocateur, and provocateurs want to be provocative." The fallout has been described as "Trufflegate."

A few days later, M.I.A. posted secret audio recordings from the interview in a post entitled "War Crimes and French Fries - here's the Truff." The excerpts revealed Hirschberg had misquoted M.I.A., recontextualised statements and effectively changed the meaning behind her reasons for performing and speaking for Tamils killed at the end of the Sri Lankan war.

M.I.A. posted a song in response to the incident.
An editor's note was then added to the article, which listed how the New York Times felt it had misquoted the artist.

Lynn Hirschbergs artikkel i New York Times med editors note en uke senere nederst.

Morten Ståle Nilsen bruker en setning på New York-Times-artikkelen i gårsdagens anmeldelse av Øyakonserten, en anmeldelse på 186 ord.
Han bruker ordet "moment" 2 ganger, årets moteord, jeg samler ham her i min egen momentum-bloggpost.


Maya Arulpragasam är också en klassresenär som inte skäms för detta och som – än mer irriterande för många mediebevakare – använder sin framgång och nyvunna ekonomiska trygghet för att spontant och högljutt uttrycka politiska åsikter om precis allt. Precis som från födseln priviligerade vita män som Friedrich Engels och Joe Strummer aningen mer ostört gjort långt före henne.

MIA twittrar och bloggar aldrig i något annat än versaler i en tid då artister inte bör uttrycka något som kan kategoriseras som politiskt. (..)

Hon är så gott som ensam om att på sina tre album ha lyckats skapa en musikens motsvarighet till Google. En kakafoni av Asien, Europa, Karibien och USA. En gränslös musik som pekar i så många riktningar att den hade varit omöjlig innan internet.

Fuck Google, sa M.I.A. til Dagbladet

När hon i sin största hit Paper planes samplar The Clash från västra London och på Born Free använder Suicide från New York framstår de mer som geografiska beröringspunkter än som historiska skivsamlarreferenser. På samma sätt som man väljer en smart bild till sitt senaste blogginlägg som föreställer något genomtänkt som inte nödvändigtvis nämns i texten.

Men under hennes blogginlägg följer också den oundvikliga kommentarstråden där lika anonyma som övertydliga signaturer – ”Hederlig Svensk Skattebetalare”, ”europé” och ”Karl XII” är återkommande – berättar hur ”verkligheten” egentligen ser ut ”där ute”.

Det gör de alltid. I alla länder, i alla tider. I synnerhet om bloggaren, skribenten, sångerskan eller artisten vågar vika av ens det minsta från den vita manliga normen.