søndag, februar 22, 2009

Mikael Wiehe

Det gjorde så in i helvete jävla pissont da kona til Mikael Wiehe forlot ham at han måtte skrive tekster om det og nå snakker han om det i intervju og det er bra mener jeg, at voksne menn snakker og skriver om det andre synes er privat. Hvor skal vi ellers kunne vite hva andre tenker, hvordan skal vi ellers vite at det er andre som også biter seg i leppa mens de later som ingenting?


Smärtan efter att hans hustru försvunnit var tillräcklig. Ett halvår senare, två dagar innan han skulle ha premiär på en nyårskabaré i Malmö, fick han veta att hon hade träffat en annan.

– Att skriva blev mitt sätt att klamra mig fast vid verkligheten,
som om jag ändå hade kvar ena foten på fast mark.

Annars hade du gått sönder, försvunnit ut i universum?

– Nej, annars hade jag sjunkit ner i den gyttjegrop i vilken man under sina sömnlösa nätter brottas med svartsjukans demoner.
Där finns ingen luft, det är raka spåret ner i skiten.

Rent teoretiskt hade det kunnat vara du som blivit
passionerat kär i en annan?

–Det har hänt förr. Som när min fru och jag träffades, då bröt jag upp från mitt första förhållande. Men just för att jag varit med om det en gång tror jag att jag djupast inom mig bestämt att aldrig mer ta till den nödutgången. Passioner är ingenting som bara drabbar en, inte om man är över 17.



Og så en dag to år etter sto kona hans utenfor døra
og spurte om de kunne forsøke en gang til.

Själv undrar jag om han blivit äktenskapets nye beskyddare?

– Jag har tänkt på det, att det kan uppfattas så. Fast det är inte sant. Det finns äktenskap som är döda som träd, dem finns ingen anledning att strida för. Men om man fortfarande tycker om varandra, då kan man kämpa. För det är ett jobb, det måste man vara inställd på. Det räcker inte att tycka att den andra är snygg eller trevlig.

0 Kommentarer:

Legg inn en kommentar

Abonner på Legg inn kommentarer [Atom]

Linker til dette innlegget:

Opprett en link

<< Start