søndag, januar 08, 2012

Ann Heberlein: Ett Gott Liv

For to år siden kom Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Den handlet om henne selv og hvordan det kjennes å være psykisk syk.

Åsa Beckman i Dagens Nyheter skrev den gang:

Varför ger hon ut detta? Det kommer att diskuteras. Hon kommer att få höra att hon rider på vågen av självutlämnande böcker. Det är en futtig invändning. Bara för att sådana böcker exploateras ska man inte undvika att skriva dem. Är de bra så är de bra. Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Men svaret på frågan varför hon ger ut boken finns nog ändå i själva boken. Hon beskriver hur hon ständigt är livrädd att bli bortvald och ensam. Samtidigt visar hon hur hon ständigt tvingar människor att svika henne. Hon är otrogen mot sin man, krävande mot vänner, lämnar arbetsplatser bakom sig. Nu osäkrar hon också sin position som opinionsbildare och prövar om alla - läsare, kolleger, uppdragsgivare - ändå står kvar.

I dag har jeg lest Ann Heberleins eget svar til "Jag vill inte dö"

I "Ett Gott Liv" bruker hun mye tid på å skrive om at hun ikke burde gitt ut den forrige boka, den er for direkte utleverende, og skyld legger hun på forleggeren.

Jeg syns hun er uredelig i fremstillingen av forleggeren. Når det er venninnen som bare snakker hverdagssnakk til en shaky Ann Heberlein, er det fordi hun skjønner at hverdagssnakk er det som må til for å holde henne oppe. Når forleggeren gjør det, er han ufølsom. Han vrangtolkes i alt han gjør.

Og hva skiller egentlig denne boka med sine nye selvfortellinger fra den forrige, denne forleggeren fra den forrige?

Det nye forlaget er selvsagt ikke enig i at boken dreier seg om hevn.

Jeg klarer ikke ta til meg resten av det Heberlein skriver. Den infantile måten hun skriver om forleggeren sin står som en forstyrrende og grell overskrift som skygger for resten av boken.

Det ser ut som hun mener at offeret var for stort, at hun ikke hadde godt av å snakke om sykdommen sin, at folk ikke forsto at hun er et helt menneske, ikke bare en syk-form.

Det kan godt tenkes at offeret var for stort, det kan jo bare hun bedømme, men kanskje ikke så tidlig? Forståelsen av hvordan "folk" reagerer syns jeg er svart-hvitt, den er basert på hva hun møter i journalisters spørsmål bl.a og det virker som hun glemmer alle leserne sine, jeg hadde i alle fall stor glede av "Jag vill inte dö", den økte min forståelse.

Ann Heberlein reflekterer heller ikke over sin egen raskhet til å dømme Anna Odell da hun skrev om henne: men någon respekt för andra människor och deras verklighet borde väl ändå vara på sin plats? I denne nye boka skifter hun riktignok mening, men sitt eget raske angrep ut fra antakelser om hvordan hun mente det måtte henge sammen går hun ikke inn i. Jeg syns hun gjør sin kritikk av andre mennesker lettvint.

Og hvorfor gjør ikke hun og mannen noe med økonomien? Hun skriver stadig om hvordan hun må fortsette å skrive bøker og leve i det strevsomme fordi de har så voldsomme utgifter. Det er som hun ikke ser ordentlig at dette ikke er en naturgitt tilstand.

Nå har Ann Heberlein skrevet av seg og nå skal hun bli privat og gå inn i hverdagen. Omtrent som Knausgård sier at han skal.

0 Kommentarer:

Legg inn en kommentar

Abonner på Legg inn kommentarer [Atom]

Linker til dette innlegget:

Opprett en link

<< Start