onsdag, juni 22, 2011

Om Ellen Willis

Jan Gradvall skriver interessant i Expressen om hvordan det er et mønster at menn hopper over kvinner når rockkritikerhistorien skrives. Utgangspunktet er at noen av amerikanske Ellen Willis tekster er samlet i en bok (med en reklamefilm på youtube).

Jan Gradvall ser ut til å ha hentet noen poenger fra Ken Tucker i NPR, her kan du lese artikkelen hans om Ellen Willis, og Willis tekst om Bob Dylan som nevnes under her finner du i NPR-artikkelen.


Ellen Willis var bara 26 år när hon fick jobbet på New Yorker. Efter sju år som rockkritiker gick hon vidare och började i stället skriva om främst feminism och politik. Därmed räknas hon inte som en "riktig rockkritiker".

En parallell utveckling kan spåras i Sverige

Det har gjorts flera avhandlingar och uppsatser om svensk musikjournalistik. När jag intervjuats av dessa forskare och studenter har jag alltid nämnt Susanne Ljung och Kristina Adolfsson som avgörande för utvecklingen. Båda skrev på 1980-talet i Expressen om pop på ett sätt som bröt med den allmänna synen att ett nytt album med Bruce Springsteen eller Ulf Lundell per automatik var det viktigaste som hände det året.

Det var Ljung och Adolfsson som öppnade dörren för den moderna popkritiken. Ytan var aldrig ytlig för dem. Den var en del av popkulturen. Men när jag sedan fått läsa dessa avhandlingar om svensk musikjournalistik - samtliga skrivna av män - har jag aldrig sett någon kvinnlig kritiker nämnas som betydande eller avgörande.

Inte ens Mia Gerdin, med sitt radioprogram Spinnrock, lyfts fram.
Orsaken? Att ingen tänker på dem som just utpräglade rockkritiker.

Precis som Ellen Willis hade de ett bredare synfält än så - och gick vidare till att skriva om annat. Samtidigt är det just dessa kvinnliga journalisters ointresse för traditionell rockbevakning - med revelj varje fredag och uppställning framför veckans nya album och konserter - som gjorde deras skrivande så intressant.

Att läsa Ellen Willis är också en påminnelse om hur förminskande det är att förväxla musikjournalistik med enbart recenserande och intervjuande. Boken inleds med hennes allra första text som popkritiker, en 20 sidor lång genomlyssning av Bob Dylan för tidningen Cheetah.

Texten publicerades 1967 - 40 år före filmen I'm not there - men Ellen Willis naglar fast allt det som gjorde att Todd Haynes porträtt av Dylan kändes så modernt.

Nej, konstaterar hon, det finns ingen autentisk Bob Dylan. Vad Dylan sysslar med är låtskrivande och skådespeleri. Ellen Willis jämför Bob Dylan med Andy Warhol: "If you want to understand me, look at my surface".

Ellen Willis skriver också om att den som tolkar Bob Dylans texter symboliskt missar halva poängen. I Dylans textvärld är en reklamfilm på tv inte bara en symbol för alienation. Det är också - en reklamfilm på tv. Det enda som verkligen är autentiskt med Dylan är att alla hans sånger "bär stigmata av en autentisk medeklassuppväxt".
Och detta inte menat som kritik, utan beröm. Vi skriver 2011, men rockkritiken - alltjämt fixerad vid betydelsen av autenticitet - har fortfarande inte hunnit lika långt som Ellen Willis 1967.


Hele artikkelen kan du lese her
En liten videosnutt med datteren til Willis som samlet tekstene til mora

0 Kommentarer:

Legg inn en kommentar

Abonner på Legg inn kommentarer [Atom]

Linker til dette innlegget:

Opprett en link

<< Start