Marianne Höök

Marianne Höök var en feiret journalist og kronikør i Sverige,
kjent for å skrive godt og skarpt, hun var en som alle leste og alle hadde en mening om. Hun tok livet sitt i 1970, 51 år gammel. For to uker siden bestilte jeg boka etter å ha sett den omtalt på Babel.

Jeg tar sjelden bastante og harde ord med fra tastaturet men det skal jeg visst i dag.

Jeg har lest Annette Kullenbergs bok om Marianne Höök og tenker hva faen skal man med fiender hvis det var slike venner hun hadde.

Boka dreier seg i liten grad om Hööks yrkesliv, men er full av spekulasjoner om psyken hennes og hvilke beveggrunner hun hadde, som f.eks når Annette Kullenberg koser seg med besettelsen om hvorfor Marianne fortsetter å bruke etternavnet Höök, hun kommer stadig tilbake til det, her i samtale med Hööks voksne datter Lotta,

Navnet Höök

Annette: Hon hade sin far i livet och hon kunde ha... För det första att hon kallade sig för Höök.
Lotta: Calonius tycker jag är ett väldigt bra namn.
Annette: Men Höök, det är Håkan Höök Nilssons mamma som hette Höök. Om man vill välja sin bakgrund...
Lotta: ...så kallar man sig inte Calonius.
Annette: Höök blir ett slags artistnamn.
Lotta: Därmed har man dragit ett streck över bakgrunden.

Det er mye ren utskrift av samtaler som Kulleneberg har med Marianne Hööks barn, med menn av henne, med venner.
Det kunne vært en bevisst og interessant teknikk men jeg mistenker at Kullenberg ikke forstår hvor mye hun avslører av sine egne forutsetninger for å tolke livet til Höök og hvilke premisser hun legger inn i samtalen og dermed hvor påvirket den må bli av hun som skriver.

Psykoanalytikeren

Annette: Hon hade väl en psykoanalytiker?
Lotta: Ja, men hon gick ju ur det där.
Annette: Det var en kvinna?
Lotta: Ja. Men det var länge sen. Det var på Torgnys tid. Och det var väl inte nån vidare fjong på den analysen.
Annette: Det verkar inte så.

Og slik avfeies den analysen, man kan ikke bare la noen ligge på sofaen og prate. Annette kommer flere ganger tilbake til at psykoanalytikeren er en kvinne, og alle disse formodninger: Förmodligen kände hon till att Marianne hade en psykiater, men hur mycket fick denna kvinnliga expert på det mänskliga psyket veta? Kanskje inte tillräckligt för att kunna hjälpa sin patient.

Postkort fra Paris

Eller som når hun sender kort til datteren og tolkes slik: Någon naturlig samtalston är svår att upptäcka. Det är som om Marianne känner sig främmande för sin egen dotter. Samtidig som hon är mycket stolt över henne. Men vilket tonläge skal hon använda? Hon är osäker:

"Här blir man vansinnig på att inte vara miljonär, för att kunna köpa alla snygga saker. Skor mest. Det är bara inte slugt så mycket snygga skor dom har... Slå inte din lilla bror och håll er lugna tills jag kommer hem. Hälsa Pe så hemskt mycket och säg att jag har köpt saker åt honom också. Det är svårt att hitta på åt honom, för leksaker är dyra ock fula här och kläder och böcker uppskrattar han inte."

Var ikke dette en helt normal og hyggelig liten tekst til en datter?

En av mennnene til Höök, Dick, slo henne

Annette: Det var när han var ambassadör i Iran. Men hela situasjonen där... Jag försvarar inte honom, men hon var säkert väldigt bra på att provocera.
Lotta: Ja, det tror jag också.
Annette: Och han var ju bra på att dricka. Kombinationen...
Lotta: ...blir jättefarlig.

Disse stemmene til disse to, jeg orker dem ikke.
Heller det Marianne Höök skrev selv da hun var 28 og satt med to barn og snart skulle bevege seg ut fra fästningen der hun hadde född levande ungar, før hun klarte seg som skribent,

När jag blev fri från Håkan trodde jag att jag skulle bli fri från det gamla, bundna och bli en riktig människa, men innerst litade jag inte på att jag kunde klara mig själv och så hamnade jag i en halvdan situation. Jag kan fortfarande inte gå, jag bärs. Kraften hos mig går åt till de inre konflikterna. Det blir inget över till livet.

Jeg har ikke funnet noen anmeldelser av boka i Sverige.
Revjegerbloggeren har lagt ut noen Höök-tekster