Å la seg krenke

(Dette handler ikke om avistegninger.)

Vi skal ha vern mot diskrimenering og krenkelser, vi skal gi ekstra vern til den som trenger det, trygder, lover, det er ting jeg er glad for at vi har i samfunnet vårt. Det er ikke det jeg vil si noe om nå.

Men hva skal man gjøre når noen er alt for villige til å la seg krenke? Eller når noen plasserer seg i en offerrolle og ikke ser at det ikke nødvendigvis tjener dem i lengden? Eller når noen simpelthen utnytter systemet?

Jeg trodde nesten ikke det jeg leste i Dagens Nyheter sin artikkel om forholdene ved Lærerhõgskolan i Stocholm. En stund lurte jeg på om artikkelen var en fiksjon, bare at jeg ikke forsto det.

"I oktober 2003 ringer en lärare från en Stockholmsskola till Lärarhögskolan. Ni måste komma omgående, säger hon, den lärarkandidat ni skickat hit på praktik fungerar inte i klassen.

Didaktikläraren Wallin rycker ut. Det är hans jobb, praktiken är sista steget inför lärarexamen. Han finner samma sak som lärarna. Kandidaten hör inte på eleverna, det är kaos i klassen. Två veckor senare upprepas situationen. Då berättar Wallin för studenten att han dessvärre måste underkänna henne på praktiken.

Av detta blev Bergkvist kränkt, eftersom hon tyckte att hon gjort sitt bästa. Därefter berättade hon för Wallin att hon var handikappad. "Perceptionsstörningar" bland annat. När Wallin svarade att hon fick ta det med skolans jurist berättade Bergkvist att hon var lesbisk.

Läraren svarade att det kände han inte till, och för övrigt bestod hans uppgift i att bedöma hennes lärarförmåga, inget annat. Men att det inte skulle vara bra för henne om hon utvecklades till rättshaverist. Då blev Bergkvist kränkt igen: För att han inte noterat hennes läggning. Eller, ännu värre, lagt märke till den, men inte låtsats om saken. Samt för detta med "rättshaverist".

Man tycker att en varningsklocka borde ha ringt hos Ombudsmannen. Bergkvist anmäler nämligen samtidigt en annan lärare (för att ha pratat med Wallin om hennes prestationer, "grov kränkning"), studentkåren, (för att inte ha stött henne) samt skolans jurist (för att ha sagt "alla skall examineras lika").

Och särskilt kränkt känner hon sig för att läraren påstod sig inte veta att hon var lesbisk..."då jag kommit ut redan första terminen".

Ettersom få leser lenker vil jeg for en gangs skyld anbefale å gjøre det og å lese hele artikkelen med flere eksempler og konsekvensene den svenske loven får.

Jeg er glad det ikke er jeg som skal sette skillelinjen for hvordan slike systemer skal fungere. Men jeg ser at i den andre enden av en rett fins noen ganger en for stor vilje til å ta for seg av den retten, og så degraderer man seg selv til å bli en som ikke skal yte selv, en som ikke har noe ansvar.

Andre kan si det jeg sier mye bedre og klokere, men jeg har likevel lyst å nevne dette. Mellom den som krenker og den som blir krenket fins faktorer som regulerer det som skjer, styrkeforholdet mellom dem f.eks. Hvordan man står hierarkisk i kulturen som kjønn, seksuelt orientert, sjef-ansatt eller til hverandre i et kjæresteforhold.

Likevel har den som lar seg krenke også et ansvar, det fins til dels et valg om man vil være i krenkelsen eller ta seg ut av den. Man kan forsøke å bruke fornuft, stolthet, ære. Det er ikke godt for noen å la seg sementere i en offerposisjon. Det kommer vel an på hvor godt plassert man er som den underlegne om man får til å ta seg ut av den. Vel, dette tenkte jeg på i dag. Det var bare det.