tirsdag, oktober 30, 2012

Cordelia Edvardson er død

Det vilade länge något slätkammat över svensk journalistik. Därför älskade vi dem som kan kallas oborstade. Med sitt rufsiga temperament var Cordelia Edvardson en lika viktig som älskad kontrast till allt det släta, skriver Lars Ryding, under många år Cordelia Edvardsons närmaste chef, som utrikeschef på SvD.

Många, många värmdes av glöden i hennes texter, präglade som de var av ett slags kämpande förnuft. Hon blev rent ut sagt förbannad på alla övergrepp, allt mänskligt lidande och alla politiska vansinnigheter hon såg omkring sig och lyckades förmedla det i ett språk som hade en distinkt personlig ton.

Läsarna älskade Cordelia som man älskar en nära vän. Beundrarposten och gåvorna rullade in år efter år för vidarebefordran till Jerusalem. Därför vet jag att det är en stor krets SvD-läsare som gråter idag, bokstavligen gråter över förlusten av Cordelia Edvardson. Ärligt talat är det inte många skribenter som man kan säga det om.




Cecilia Uddén, Sveriges radios Mellanösternkorrespondent, blev den första mottagaren 2010 av det journalistpris som instiftades i Cordelia Edvardsons namn.

– Hon var fullständigt unik i det att hon brann för den nya staten Israel samtidigt som hon led av de övergrepp som staten Israel begick. Hon kunde se Israels brott men inte hemfalla åt groteska förenklingar som ”de borde veta bättre, som varit med om Förintelsen”. Hon var storslagen i sin empati för palestinierna och också kritisk till deras felaktiga syn på Israel. Hon hade ingen dold agenda och var inte rädd för att visa sitt engagemang.




– Vi är många som har suttit i Cordelias soffa och druckit whisky eller ätit vid hennes middagsbord i hennes lilla lägenhet i ett stenhus i Jerusalem. Inte bara journalistkolleger utan även utrikesminister Sten Andersson. Hon var generös men som journalist nervig när det gällde hennes texter. Varje ord var livsviktigt för henne.

– Och så hade hon en drastisk humor. Jag minns en gång när jag blev hembjuden till henne i Jerusalem och hon sa: ”Ah, du kan väl köpa cigaretter”. Men du får ju inte röka, invände jag. ”Nej men det är till en väninna.” När jag kom dit ville hon att jag skulle tända en cigg, och så satt vi där som två tonårsflickor och delade på den!

0 Kommentarer:

Legg inn en kommentar

Abonner på Legg inn kommentarer [Atom]

<< Startsiden