Mens vi venter på Anna Wahlgren på Skavlan

Litt skitten følte jeg meg da jeg bestilte Felicia Feldts angrep på sin mor, Anna Wahlgren, og mamma Wahlgrens svar til datteren.

Men ikke så skitten at jeg lot være

Anna Wahlgren er hun som lagde den tjukke pop-boka om barneoppdragelse på 80-tallet. Jeg leste henne, jeg. Jeg var riktignok skeptisk til de strenge kategoriene for hvordan en åtte-åring ter seg, en 12-åring osv. Men jeg var ikke så skeptisk at jeg ikke slukte hver alder likevel ettersom alderen lå foran meg og mitt eget barn. Jeg var så spent på hva som skulle komme.

Jeg var yngre da enn nå

Wahlgren hadde åtte unger og hun var adskillig strengere enn meg. Men jeg hadde stor sans for at hun, i en tid da Gro Harlem Brundtland la vekt på at vi måtte jobbe full tid alle mann og ha barna i barnehagen ellers ble det ikke pensjonspoeng å få om 50 år, at ikke Wahlgren ville skille voksne og barns liv så absolutt som det som så ut til å være malen som var på vei inn.

For et år siden gikk debatten om datterens bok i Sverige. Den kom ikke hit pussig nok. Åsa Moberg sammenliknet boka med Jan Myrdals
Boka var et hardt angrep på moren og det kan godt tenkes at mye ikke stemte, at boken ikke burde vært utgitt, vet ikke. I denne sammenhengen syns jeg ikke det er viktigst heller.

Anna Wahlgren selv ville ikke si noe. Til en journalist skrev hun:
Jag tänker inte diskutera Felicia i offentligheten. Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället.

Med sin bok, som kom som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig. Jag svarar med att inte ta heder och ära av henne.

Men så går det noen måneder, gitt

Og Anna Wahlgren gir ut et rasende og petimetersk svar på eget forlag. Hun siterer datteren og tilbakeviser henne, ned til spørsmålet om antall bosteder.

Når Felicia skriver: "Mamman finns där, men inte hele tiden. Eller fanns hon inte?" så beskriver hun en svart glemsel på seks år. Mens moren i sin bok svarer konkret: "Under de sex åren får Felicia tre små nya systrar i hus och famn. (Inte heller de gick på dagis.) Nog fanns mamma."

Eller når Felicia skriver: Förlåta mig själv. Så att jag kan förlåta min mamma. Før FF mår bättre om hon kan försonas med sin mamma. Och då kanskje hon kan gå på den där begravningen när mamman dör. Eller måste hon det? Måste FF gå på den där begravningen när hon egentligen önskar att mamman redan var död? Måste hon säge hej och kramas när hon hatar så?

Til disse sterke følelsene fra datteren har Anna Wahlgren bare en kommentar der hun peker på dårlig avsnittsoppbygging i datterens tekst: (Krama liket?)

Mor og datter er uenige om barndommen til Felicia, men to likeverdige partnere som vurderer den er de selvsagt ikke. Når det er barndommen som diskuteres kan ikke mor lene seg tilbake og se på datteren som voksen. Mor må finne seg i å ta angrep med større grad av verdighet enn det Anna Wahlgren legger på bordet. Og reaksjonen bør, heller enn å slå tilbake med større kraft, være å se kjernen i det voksne barnets bok. Hun opplevde at hun ikke hadde det godt, svar på det. Uavhengig av datterens bok skriver Anna Wahlgren på en slik måte at hun diskvalifiserer seg.

Mest inntrykk på meg gjorde likevel Anna Wahlgrens egne ord som beskriver, etter min mening, gjennom-egoistiske og umodne tanker og handlinger da hun ville ha ett av barna. Hun er 27 år. To ganger skilt, tre små barn under seks år, dårlig økonomi. Og hva finner hun på for å trøste seg? Hun spør broren til mannen hun skiller seg fra om han vil gjøre henne gravid.

Jag var ensam. Vi var ensamma alla. Familjen var åderlåten. Jag ville inte ha Cacke (mannen). Men jag ville fortfarande leva i kärlek. Och jag ville att barnen skulle göra det. (...) Jag hade berövat barnen deras far. Jag hade också berövat de små all övrig släkt, den enda som fanns eller funnits för dem, Cackes släkt. Poff! försvann både farmor ock farfar och farbröder och fastrar och små kusiner som rök i damm, och vilka ble lidande? Barnen.

Jag ville laga det som gått sönder, jag ville fylla det tomrum som skrek, men hur? Med vad? (...) Jag ville ge inte bara mig själv utan också och framför allt barnen något att se fram emot. Och det enda jag kunde tänka mig som skulle kompensera barnen för den återlåtning av familjen som så uförtjänt drabbat dem, var ett nytt litet syskon.

Så hun spør broren til Cacke, som selv ligger i skilsmisse, om han vil gjøre henne gravid. Han skulle ikke ha noen rettigheter eller plikter i forhold til ungen, det skulle stå far ukjent i papirene: Och ingen offentlighet åt saken. Ingen skulle få veta. Barnet själv, naturligtvis, när tiden var mogen, men ingen annan. Jag skulle tiga som döden!

Bror skulle befrukte henne, og: "Helst skulle han glömma hele saken."

Jag blev med barn!
Vi var med barn!
Alla barnen och jag var med barn!

Men så kom Cacke tilbake og før barnet var født hadde hun fortalt ham hvem barnets far var. At hun fortalte det til Cacke er hun riktignok ikke stolt av. Nå har hun også fortalt det til oss andre.

I kveld skal Anna Wahlgren i Skavlan og jeg er spent på hvordan hun ter seg, og hvilke spørsmål hun får. Jeg får ikke sett på før søndag.