This is just to say 26
Jeg så Amir Chamdins film om Cornelis Vreeswijk i går og jeg likte den. Dvs. jeg fikk ikke så mange tanker om filmen som helthet men det var hele tiden småting: Lyden, fargen i bildene, kamerautsnitt (litt rufsete, likte det) klipp, de tingene der.
– Jag hade aldrig hört något liknande. Det var inte vanliga visor, det var något helt nytt. Men det jag fastnade för var hans sätt att frasera. De var ju inte lätta låtar. Häst-På-Taket-William och de andra, det är massor med ord i dem. Men han landar alltid rätt, oavsett hur mycket han viker ut. Han var unik, en svensk bluessångare av enorma mått.
– Jag hade aldrig hört något liknande. Det var inte vanliga visor, det var något helt nytt. Men det jag fastnade för var hans sätt att frasera. De var ju inte lätta låtar. Häst-På-Taket-William och de andra, det är massor med ord i dem. Men han landar alltid rätt, oavsett hur mycket han viker ut. Han var unik, en svensk bluessångare av enorma mått.
0 Kommentarer:
Legg inn en kommentar
Abonner på Legg inn kommentarer [Atom]
<< Startsiden