Kajsa Grytt

Når jeg vaser rundt på internett leter jeg. Hva leter jeg etter? Jeg leter bl.a etter folk som gjør ting som jeg liker, ting jeg gjør selv eller som jeg gjerne ville gjort men ikke får til. Jeg leter etter folk som det går an å ønske seg å likne på. Hva holder de på med? Det vil jeg vite. Jeg leter særlig etter kvinner som gjør slike ting, jo eldre de er jo bedre, jo mer trøsterikt. Jeg går på jakt etter identifikasjon. De siste dagene har jeg lest Kajsa Grytts "Boken om mig själv".

Kajsa Grytts side, med et ferskt kort videointervju, nye sanger, twitterkonto.

Jeg fulgte aldri med på de svenske bandene Tant Strul og Eldkvarn, de var bare der som navn. Jeg så noen av Pluras matprogram, samma.

Jag blir gärna excentrisk tant

Tittelen til artikkelen fikk meg til å åpne den, et punkeikon med frykt for å ta plass fikk meg til å lese videre og så var det de to setningene om Pluras bok:

Och om hur ledsen hon blev över vad han skrev i sin bok om henne.
– Men det var hans historia. Och jag tänkte, jag har ju också en röst.

Så hva skrev han tenkte jeg, og hva skriver hun.
Jeg måtte lese begge.



I hans bok er det forholdet de hadde i fire år knapt nevnt helt til han kommer til den dagen, 20 år etter, da hun tar kontakt etter at han har publisert "Samtal med en död fotograf" på Svartbloggen (hele bloggen er tatt vekk).. hon mådde skitdåligt efter att hon läst den, hon hade sjunkit ner i ett svart hål, tror jag hon SMS:ade mig. Någonting åt det hållet i alla fall. Hon menade att det var min bild av vad som skett och att den inte var sann, att saker och ting hade utelämnats. Det är väl klart att det var min bild, klart at saker hade utelämnats, annars hade jag väl suttit och skrivit än.

Det kommer ofte en distanserende forsøksvis artig kommentar midt i det alvorlige, voksne mannen. De har knapt snakket med hverandre siden den gang og de møtes.

Hun forteller hvorfor hun ikke kunne være sammen med ham, han var unåelig i en sky av kokain og band, hun minner ham om aborten som han har glemt (glemt). Glemt! Han har glemt at hun ville ha barn, han ikke, hun skulle ta abort, han kom ikke hjem kvelden før for han overnattet hos en gammel kjæreste og dukket ikke opp før hun våkner opp på sykehuset.

Han skammer seg, bra for ham

Jag tände en cigarett till, jag minns inte vad jag sa i min ynklighet och hon började prata om min blogg, att den var bra skriven, men att jag bara lämnade ut andra människor, att jag inte blottade mig själv, at jag inte var där. Något åt det hållet, jag minns inte de exakta orden nu. Jag nickade och gjorde inga invändingar, jag var rätt tillplattad vid det här laget, det här fick vara hennes stund, hennes show och vad skulle jag säga? Hon kanskje hade rätt, jag kanskje skulle tänka på det, osc ta in det, jag kanskje kunde lära mig någonting av vårt samtal, istället för att tänka som jag alltid gjort: Javisst lilla gumman, du har så rätt så, jag är en dålig människa, en dålig författare, jag tror jag ska mörda dig i min nästa låt eller bok.



Så Kajsa Grytt forteller sin historie, hele livet med alle sine type detaljer, men mest om livet i musikken med de detaljene som kan høre det til, sangskriving, narkotika, skam over egne prestasjoner, lykke over egne prestasjoner, kjønnsforskjeller i bransjen, reiser til Paris og New York, sex og forhold, politiske demonstrasjoner, øvingslokaler, soloprosjekter, yoga, matjobbing, terapi, terapeututdannelse, barn og hun vrenger historien ut. Hun byr på mer enn det Plura gjorde i sin bok. I morra har hun konsert i Stockholm, jeg skal ikke dit før fredag. Men hey, jeg skal til Stockholm på fredag!


Hun skriver om platen hun gir ut med tekst fra innsatte i fengsel: Bokningsbolaget Luger får jag ragga själv. De är väldigt hypemedvetna och känner svalkan. Jag hamnar långt ner på deras priolista. Recensionena är varierade, men den första som kommer är Jan Gradvalls i Dagens Industri och den är fin. I Expressen däremot, en överkorsad getning av Nunstedt. Det är den sämste recension jag fått. (Jeg finner den ikke) Han tycker det var en skymf för kvinnor i fängelse, jag tror att han ilsket använde uttrycket "ABF-musik" eller något liknande. Vad kan jag göra? pratar med Jari som har en skön inställning.

"Men bry dig inte. Vad trodde du? Vi har verkligen gjort en hatbar skiva. Men, Nunstedt? Vad fattar han? Det är en komplimang att få dålig kritik av honom, och av Nöjesguiden också. Läs inte den recensionen. Gör din grej."