Life, but how to
Jeg sitter bare her foran skjermen og leser litt, snoker rundt,
stopper opp og stirrer ut i rommet. Det er ikke tenking egentlig men en ikke-artikulert følelse av livet..
Jeg har vært i arbeidslivet lenge og hovedomsorgen for familie er slutt. Selv om Alva Myrdal sa det hun sa om hvor stor del av livet som er igjen etterpå så har det ikke sunket inn i fortellingene våre om livet. Før, da jeg så fremover så stoppet forestillingene om livet opp omtrent ved den alderen jeg er i nå. Før jeg skulle bykse frem til gammel. Jeg har enda ikke forstått hva som er igjen.
Jeg observerer meg stadig mens jeg ikke klarer å la være å telle de gangene det antakelig er igjen å ta hagebenken opp fra kjelleren, steike påskelam, så frø i ei potte. Stopp, har jeg villet si lenge,
det går for raskt, nå er det snart påske igjen. Jeg frykter at det blir verre, snart er det ikke årskjennetegn som kommer altfor fort men hver fredag, hvor mange fredager er det igjen.
Jeg tenker fremover og bakover og kanskje er vi mange som sitter i husene våre ved bordene våre en søndags kveld og har tåke i hodet av livet. Jeg leser om igjen et kapittel i Joan Didions bok Att lära sig själv att leva. Hun tenker på dagboknotater hun har gjort, hvordan en oppskrift på surkål kan se malplassert ut i notatboken. Men nei.
Det kommer tillbaka alltsammans. Till och med receptet på sauerkraut: till och med det väcker minnena till liv.
Jag var på Fire Island när jag första gången lagade den där surkålen och det regnade och vi drack en hel del bourbon och åt surkål och gick och lade oss klockan tio och lyssnade till regnet och Atlanten och kände oss trygga. Jag lagade sauerkraut igen häromkvällen och det fick mig inte att känna mig tryggare, men det är,
som man säger, en helt annan historia.
stopper opp og stirrer ut i rommet. Det er ikke tenking egentlig men en ikke-artikulert følelse av livet..
..en følelses-sky
Alva Myrdal sa, jeg vet ikke når, 50 år siden kanskje, at en kvinne på 40 som har hatt omsorg for en familie og så gått ut på arbeidsmarkedet har like lang levetid foran seg som en ung mann i begynnelsen av sitt arbeidsliv for hundre år siden.Jeg har vært i arbeidslivet lenge og hovedomsorgen for familie er slutt. Selv om Alva Myrdal sa det hun sa om hvor stor del av livet som er igjen etterpå så har det ikke sunket inn i fortellingene våre om livet. Før, da jeg så fremover så stoppet forestillingene om livet opp omtrent ved den alderen jeg er i nå. Før jeg skulle bykse frem til gammel. Jeg har enda ikke forstått hva som er igjen.
Jeg observerer meg stadig mens jeg ikke klarer å la være å telle de gangene det antakelig er igjen å ta hagebenken opp fra kjelleren, steike påskelam, så frø i ei potte. Stopp, har jeg villet si lenge,
det går for raskt, nå er det snart påske igjen. Jeg frykter at det blir verre, snart er det ikke årskjennetegn som kommer altfor fort men hver fredag, hvor mange fredager er det igjen.
Jeg tenker fremover og bakover og kanskje er vi mange som sitter i husene våre ved bordene våre en søndags kveld og har tåke i hodet av livet. Jeg leser om igjen et kapittel i Joan Didions bok Att lära sig själv att leva. Hun tenker på dagboknotater hun har gjort, hvordan en oppskrift på surkål kan se malplassert ut i notatboken. Men nei.
Det kommer tillbaka alltsammans. Till och med receptet på sauerkraut: till och med det väcker minnena till liv.
Jag var på Fire Island när jag första gången lagade den där surkålen och det regnade och vi drack en hel del bourbon och åt surkål och gick och lade oss klockan tio och lyssnade till regnet och Atlanten och kände oss trygga. Jag lagade sauerkraut igen häromkvällen och det fick mig inte att känna mig tryggare, men det är,
som man säger, en helt annan historia.
innlegg av fr.martinsen på
19:25
7 Kommentarer:
Det är vackrast när det skymmer
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam utan spår.
Pär Lagerkvist
takk
Døden er bare et annet ord for at livet er slutt, eventyret over.
Leste disse ordene i et intervju med Jostein Gaarder. Kjenner følelsen du beskriver. Å lure på: Hvor mange ganger til kommer jeg til å beskjære epletreet?Hvor mange juler er det igjen - og kommer jeg noen gang til å lære å bake pepperkaker?
Og: Kommer jeg noen gang til å bli bestemor?
De eksistensielle spørsmålene melder seg, og vi har ikke annet alternativ enn bare å fortsette veien som så mange har gått før:)
Pär Lagerkvist: Vakkert. Vakkert.
Hva heter nå det diktet igjen. Hm. Det hang på trikken for litt siden. Det er kjent. Det er noe med at noen har gått i forveien, i døden, vi kommer til å finne frem?
piken jeg var,
hvor ble hun av,
hvor ble hun av ,
den piken?
jeg kommer aldri tilbake til deg,
aldri tilbake
Sapfo, 630 - 56 f.kr.
Svein Jarvoll har oversatt.
Ja, jeg gråter
Kolbein Falkeid var det jo.
Døden er ikke så skremmende som før.
Folk jeg var glad i
har gått foran og kvistet løype.
De var skogskarer og fjellvante.
Jeg finner nok frem.
En ikke-artikulert følelse av livet, er en fin måte å si det på.
Legg inn en kommentar
Abonner på Legg inn kommentarer [Atom]
<< Startsiden